Blu-ray: The New York Ripper

VIDEO INVEST COLLECTION 26: THE NEW YORK RIPPER (Studio S Entertainment)

Den ökända THE NEW YORK RIPPER (LO SQUARTATORE DI NEW YORK) från 1982 är sist ut i denna första omgång Video Invest-klassiker på Blu-ray från Studio S Entertainment. Fler filmer kommer om några månader.

Lucio Fulcis THE NEW YORK RIPPER är en film som nästan kan betecknas som början på slutet – på fler sätt än ett. Den här filmen blev den sista av Fulcis klassiska skräckfilmer och thrillers. Samma år gjorde han även den besynnerliga MANHATTAN BABY, en film som känns ofärdig och oinspirerad. 1983 och 1984 gav han sig på barbarfilm och efter katastrofen-film med CONQUEST och THE NEW GLADIATORS. Därefter blev det bara TV-filmer och väldigt uppenbara lågbudgetproduktioner för Fulci, med filmer som till exempel AENIGMA och DEMONIA. Även om vissa av dessa kan besitta ett visst underhållningsvärde, är det svårt att förstå att de är gjorda av samme man som gjorde THE BEYOND och THE HOUSE BY THE CEMETERY, för att inte tala om DON’T TORTURE A DUCKLING och LIZARD IN A WOMAN’S SKIN. Förvisso var Fulci sjuklig de sista 10-15 åren av sitt liv, men man ska nog inte skylla filmernas bristande kvalitet och budget enbart på detta.

Rent allmänt markerar 1982 början till slutet för italiensk skräckfilm och giallo. Visst gjordes det fortfarande en och annan skräckfilm de kommande åren, Dario Argento gjorde några riktigt bra filmer, men den stora vågen var över. Italienarna gav sig på annat – Conan-kopior, Mad Max-kopior, Indiana Jones-kopior, Rambo-kopior och så vidare. Vid slutet av 80-talet gick botten ur den italienska B-filmindustrin och produktionen upphörde nästan helt. Jag har frågat en del italienare om vad detta kan ha berott på, och jag har fått flera olika svar. En person, jag har glömt vem det var, det kan ha varit Giovanni Lombardo Radice, hävdade att man inte längre kunde konkurrera med amerikansk film, det hade blivit för dyrt att göra film i Italien och det var förstås betydligt billigare att köpa in utländska filmer.

THE NEW YORK RIPPER kom samma år som Dario Argentos giallo TENEBRAE och de här två filmerna blev nästan även en sista kniv i ryggen på giallo-genren. Det kom förstås ytterligare gialli efter dessa två, Argento gjorde ju dessutom OPERA 1987, vilken brukar betraktas som hans sista bra film. Men med TENEBRAE och i synnerhet THE NEW YORK RIPPER nådde genren sin kulmen vad gäller grafiskt våld på film. Mycket hade hänt sedan Mario Bavas THE GIRL WHO KNEW TOO MUCH från 1960, som anses vara den första film-giallon. Genren blev ständigt sexigare – och framför allt våldsammare.

Det gjordes gialli med chockerande inslag redan i början av 70-talet, grova våldsscener som än i idag överraskar. 1979 toppade Mario Landi allt med sin obskyra GIALLO A VENEZIA, en riktigt rejält snaskig film det inte går att visa för vem som helst. Det är dock inte en speciellt bra film, den är dessutom påfallande ful och slarvig. Ful och slarvig är något som THE NEW YORK RIPPER inte är, därför är den mer effektiv än Mario Landis skräpiga orgie i sex och lemlästning.

THE NEW YORK RIPPER är Lucio Fulcis mest beryktade film. Den var ökänd och omtalad på 80-talet – den ansågs vara det värsta av det värsta när det kom till grafiskt och sadistiskt våld på film. Det var inte bara våldet som gjorde filmen kontroversiell, många anser att detta är en misogyn film, full av kvinnohat. En del av de som jobbade med Fulci ansåg att han var en kvinnohatare, men det finns även de som hävdar att så inte är fallet. Kanske var han selektiv i sitt hat – ”Han var elak mot alla de andra tjejerna, men inte mot mig,” berättade Janet Ågren för mig.

THE NEW YORK RIPPER inleds med att en ung tjej (Cinzia de Ponti) cyklar ombord på Staten Island-färjan, där hon av någon anledning sätter sig i en bil som inte är hennes. En okänd person kliver in i bilen – tyvärr är det Uppskäraren. När färjan anländer hamnen hittas tjejen mördad.

Jack Hedley spelar polisen Fred Williams, som leder jakten på Uppskäraren. Denne Uppskärare utmärker sig eftersom han envisas med att ringa och häckla polisen – och kvacka som en anka. ”Kvack, kvack, kvack!” hojtar han i luren. Williams är inte som vanliga polishjältar i den här typen av film. Jo, han är utbränd, vilken förstås är en vanlig klyscha, men han är även en osympatisk typ som i brist på familj ligger med prostituerade.

Williams behöver hjälp och pratar med en vänlig collegeprofessor som spelas av Paolo Malco. Han spelar schack, han analyserar fallet, och han är sympatisk – men han verkar också bära på hemligheter; oväntat går han till en kiosk och köper tidningar med bögporr.

Cosimo Cinieri spelar en rullstolsburen man som gillar att hans fru (Alexandra Delli Colli) beger sig ut på nätterna och uppsöker okända män hon har sex med. Hon spelar in ljudet av gökandet, och sedan får hennes make lyssna på banden.

Sedan presenteras vi långt om länge för filmens hjältinna, Fay, som spelas av Almanta Suska. Han är på väg hem när någon börjar förfölja henne – av allt att döma är det Uppskäraren. Fay flyr in på en biograf, hon attackeras, hon såras, men hon kommer undan med livet i behåll och hennes sammetsögde pojkvän Peter (Andrea Occhipinti) kommer till undsättning.

Uppskäraren fortsätter att terrorisera New York. En man (Howard Ross) som saknar några fingrar på en hand misstänks. Fler mördas. Blodet forsar. Williams kommer alltid för sent. Fay är åter i fara. Mördaren avslöjas och vi får en psykologisk förklaring.

På 80-talet skrev en amerikansk filmskribent att han tyckte att Fulci ansträngde sig lite för mycket för att försöka få sin film att se så amerikansk ut som möjligt. Tja, det stämmer kanske. Exteriörerna är inspelade på plats i New York, medan interiörscenerna tagits i De Paolis-studion i Rom. Det är mycket storstadsbilder, polisbilar, och Francesco De Masis filmmusik låter rätt mycket som ledmotivet till en amerikansk snutfilm eller TV-deckare.

… Men där slutar nog alla likheter med amerikansk film. Fulcis New York verkar till större delen bestå av sjabbiga syltor, strippbarer och live show-klubbar. Befolkningen utgörs av strippor, horor, alkisar och allmänt perversa existenser. Det är en sleazig värld som målas upp.

Morden skildras detaljerat. En kvinna (Zora Kerova) får en krossad flaska uppkörd i skrevet. I filmens mest omtalade scen binds Daniela Doria fast i sin säng och Uppskäraren går loss på henne med ett rakblad. Vi får i närbild se hur hennes bröstvårta och öga snittas. Dessa effekter är dock väldigt uppenbara, de är inte helt övertygande – men trots detta jävligt grisiga. Upplevelsen förstärks av att det är en naken, fastbunden kvinna som mördas på ett sadistiskt sätt.

Många ryggar tillbaka när de ser THE NEW YORK RIPPER. Den är våldsam och motbjudande, och den är inte lika elegant som Fulcis tidigare gialli och skräckfilmer. Men det går inte att komma ifrån att det här är välgjort, med bra filmfoto och bra filmmusik. Själv gillar jag den här filmen, jag tycker att den är bra – men det går förstås inte att visa den för vem som helst.

Vidare är filmens rollbesättning riktigt bra. Den engelske karaktärsskådespelaren Jack Hedley (som dock inte dubbat sin egen röst) känner vi igen från UR DÖDLIG SYNVINKEL, 1981, det är han som spelar Havelock, den hämnande hjältinnans far som skjuts ner på lustjakten i början av filmen. Paolo Malco känner vi förstås igen från bland annat THE HOUSE BY THE CEMETERY. Howard Ross brukade spela muskelberg i gladiatorfilmer. Alexandra Delli Colli mötte både kannibaler och zombies i ZOMBIE HOLOCAUST, 1980. Daniela Doria blev bestialiskt mördad i fler Fulci-filmer: CITY OF THE LIVING DEAD, THE HOUSE BY THE CEMETERY och THE BLACK CAT. Zora Kerova var med i bland annat THE HOUSE WITH LAUGHING WINDOWS, 1976, ANTROPOPHAGUS, 1980, CANNIBAL FEROX, 1981, och THE NEW BARBARIANS, 1983.

Det intressantaste namnet i rollistan är Andrea Occhipinti, född 1957. Som skådespelare debuterade han 1979 i ett avsnitt av HELGONET med Ian Ogilvy. Han var med i Lamberto Bavas A BLADE IN THE DARK och i BOLERO med Bo Derek, men i övrigt har han mest synts i för mig okända filmer, mest dramer. Men! Det är som filmproducent Occhipinti gjort sig känd. Han har när detta skrivs producerat 77 filmer. Bland dessa hittar vi nyinspelningen av FUNNY GAMES, 2007, Lars Von Triers ANTICHRIST, 2009, Hanekes DET VITA BANDET, 2009, bröderna Dardennes POJKEN MED CYKELN, 2011, THIS MUST BE THE PLACE, 2011, och ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, 2012.

Denna nya, svenska Blu-ray-utgåva kommer förstås med en massa extramaterial. Fläskigast är den långfilmslånga dokumentären FULCI FOR FAKE. Vidare finns här intervjuer med Howard Ross, Zora Kerova, Cinzia de Ponti, samt med manusförfattaren Dardano Sacchetti. Här finns också bilder, trailers, och ett vändbart omslag med Video Invests gamla omslag tryckt på insidan.

Nu tänker förstås du, pervers som du är, att du genast måste steka en flottig hamburgare och köpa den här filmen för att ställa den i den sleazigaste avdelningen i din giallosamling. Du beställer THE NEW YORK RIPPER bäst från Ginza genom att klicka HÄR – för då stöttar du samtidigt TOPPRAFFEL! och kan få läsa fler sådana här haranger i framtiden. Om du redan har den här filmen, eller kanske inte vill köpa den, kan du förstås stötta TOPPRAFFEL! ändå – till exempel via Buy Me A Coffee eller något av de andra alternativen högst upp i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Det är inte gratis att driva den här sidan. Men vad som är gratis, är att prenumerera på TOPPRAFFEL! – ett formulär för detta finns här intill någonstans.