Bio: Marty Supreme

Foton Copyright (c) Nordisk Film

Nu ska jag berätta vad som krävs för att man ska bli nominerad till en Oscar för bästa manliga huvudroll:

A) Att man har en fånig moppemustasch. B) Att man pratar skitfort precis hela tiden.

MARTY SUPREME har redan vunnit en rad priser och den är nominerad till en hel bunke Oscars, Timothée Chalamet är favorit för den där huvudrollsoscarn. MARTY SUPREME är den sådan där film som vinner priser. Det är en film av Josh Safdie, som gjorde UNCUT GEMS – en kritikerrosad film som jag inte tyckte var speciellt bra, tvärtom, jag tyckte att den var ganska fruktansvärd.

MARTY SUPREME är också en ganska fruktansvärd film jag tyckte det var rätt svårt att sitta igenom – och det blev inte lättare av att den varar två och en halv timme. Det här är en film från A24 och då är jag alltid på min vakt. Det är ett bolag som har en tendens att släppa ganska olidliga filmer. Ibland producerar de något jag gillar, men det är sällan.

Den här filmen utspelar sig på 1950-talet – och för att understryka detta spelas det ofta låtar från 80-talet på soundtracket. Nej, det är inte för att understryka att det är 50-tal, självklart är det för att visa hur fräckt och konstnärligt det här är.

Timothée Chalamet spelar den 23-årige Marty Mauser, som jobbar i en skoaffär. Han har ihop det med en gift tjej som han gör på smällen under förtexterna. Detta struntar Marty i, eftersom han bara är intresserad av sig själv och sin karriär – och just nu handlar karriären om att spela pingis. Han reser världen runt och tävlar för USA. Han blir förtjust i en tidigare filmstjärna spelad av Gwyneth Paltrow, som är gift med en rik knös. Marty har inte råd att betala för sina resor till Tokyo, som han dealar med knösen och låter sig förnedras för att sponsras. Det figurerar gangsters i storyn, filmregissören Abel Ferrara, av alla människor, spelar en gangster. Pingis blandas plötsligt med våld.

MARTY SUPREME består av en väldig massa olika handlingstrådar. Vissa av dessa trådar får aldrig tid att utvecklas. Rollfigurer dyker upp för att sedan försvinna.

Marty Mauser är en osympatisk typ – och han är irriterande. Det förekommer en hel del pingismatcher i filmen och en del av dessa är lite kul att titta på, men däremellan känns detta fullkomligt poänglöst. Vad går det här ut på? Vad handlar det om? Det är inte bara Marty som är osympatisk, i stort sett alla i filmen är osympatiska. Och irriterande.

Tempot är högt, filmen är stökig och ofokuserad. New York, Paris, London, Kairo och Tokyo flimrar förbi, men utnyttjas aldrig riktigt. Marty är bara intresserad av sig själv.

… Och jag är inte intresserad av Marty. Jävla snorunge.

I en scen smiskas Marty offentligt med ett pingisracket. Det förtjänade han.

När Marty tävlade i Tokyo höll jag på den japanske mästaren. Fattas bara. Jag hade hellre sett en film om honom.

Jag tyckte att scenerna med Abel Ferrara var bättre än resten av filmen – jag hade hellre sett en film som var gangsterfilm hela tiden, och inte en massa annat också.

Långt och småtråkigt. Fullkomligt poänglöst. Marty Supreme kommer säkert att kamma hem några Oscars. Jag tror dock att jag aldrig kommer att se om den här filmen.