Bio: Pillion

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

”Pillion” är den engelska termen för den bakre delen av en bönpall på en motorcykel, den del bakom föraren där en eventuell passagerare sitter – och en passagerare som sitter där kallas pillion rider.

Filmen PILLION bygger på romanen ”Box Hill” från 2020, författad av Adam Mars-Jones. Harry Lighton står för filmens manus och regi, och han har ändrat bokens Surrey på 1970-talet till en obestämd engelsk stad i nutid.

På bioaffischen står det i ett recensionscitat att PILLION är den mest romantiska film som någonsin gjorts – något jag förstås betvivlade innan jag såg filmen. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att den inte är romantisk alls. Åtminstone inte om man inte läderbög och helt inne på dominans och underkastelse. PILLION känns lite grann som om producenten velat göra en romantisk komedi, men han fick inte tag på Richard Curtis – så han anlitade Ralf König istället.

Harry Melling från Harry Potter-filmerna, THE OLD GUARD, THE PALE BLUE EYE med mera spelar Colin, en ung, homosexuelll man. Han är snäll och timid, han sjunger i en barbershop-kvartett med sin jovialiske far (Douglas Hodge), och hans mor (Lesley Sharp) är svårt sjuk i cancer. Colin gör ständiga försök att hitta en pojkvän, men det går inte så bra – men så en dag stegar den långe, stilige och framför allt mystiske Ray (Alexander Skarsgård) fram till Colin på puben och räcker över en lapp. Han vill träffa Colin.

Colin möter upp Ray en mörk kväll, de går till en bakgata där Ray tvingar Colin att först slicka hans stövlar och sedan suga av honom. När detta är gjort går Ray därifrån.

Colin kan inte släppa detta, han fascineras och attraheras av den märklige Ray, så han söker upp honom på nytt och två två inleder ett slags förhållande. Ray är dominant, allting är på hans villkor. Colin känns nästan som något slags husdjur. Ray är medlem i ett homosexuellt motorcykelgäng, Colin hänger också med gänget, de kör omkring, de åker ut i naturen och har sex; hela gänget på en gång. Det är mycket läder och latex. Filmens motorcykelklubb är en autentisk klubb med enbart homosexuella medlemmar.

Colins mor tvingar sonen att bjuda hem Ray på middag, en tillställning som inte går så bra. Ray berättar aldrig någonting om sig själv, ingen vet vad han jobbar med, var han kommer ifrån, och han är socialt inkompetent. Han fungerar bara när han får dominera.

Jag noterar att åsikterna går isär om den här filmen. Vi har de som tycker att detta är en rolig, gullig och romantisk film om ett homosexuellt par. Och så har vi de som tycker att detta är en obehaglig film om förnedring och underkastelse. Själv tycker jag att …

… Tja, jag vet inte riktigt. Jag tycker att filmen är lite smålustig emellanåt; här och var påminner den faktiskt om en lättsam romantisk komedi av Richard Curtis. Men jag tycker inte att det här är det minsta romantiskt, tvärtom. Colin är en sympatisk ung man. Ray är rätt obehaglig och ger intryck av att vara psykopat. Ray har väldigt få repliker. Alexander Skarsgård pratar med sin vanliga amerikanska accent, vilket gör att han framstår som ännu mer mystisk i denna genombrittiska värld.

PILLION finns visst i flera olika versioner. Den som hade premiär i Cannes var en ”hårdare” version med mer grafiskt sex, den version som går upp på bio är mjukare. Vilken version det är vi får se här i Sverige vet jag inte – filmen innehåller en del realistiska penisattrapper; det är inte Skarsgårds riktiga Stellan vi får se i bild, och jag kan tänka mig att dessa bilder är problematiska i flera länder, som exempelvis USA och Storbritannien, men inte i Sverige.