Bio: Hind Rajab – Rösten från Gaza

Foton copyright (c) Folkets Bio

Dagens efter pressvisningen av den tunisiska HIND RAJAB – RÖSTEN FRÅN GAZA meddelades det att den blivit Oscarnominerad till Bästa internationella film. Helt tunisisk är denna film inte, regissören och manusförfattaren Kaouther Ben Hania är från Tunisien, men flera länder är iblandade, och filmen är producerad av bland andra Spike Lee, Brad Pitt, Rooney Mara, Michael Moore och Joaquin Phoenix.

HIND RAJAB – RÖSTEN FRÅN GAZA är ett drama som delvis är dokumentärt. Filmen bygger på en autentisk ljudupptagning från den 29 januari 2024. Då mottog volontärer vid palestinska Röda Halvmånen emot ett nödsamtal från Gaza. En sexårig flicka, Hind Rajab, befann sig i en bil i Gaza, bilen var omringad av stridsvagnar och de övriga i bilen var döda. Flickan ville hämtas.

Kaouther Ben Hania har, med moderns tillstånd, använt den riktiga ljudinspelningen, det är Hind Rajabs röst vi hör. Övriga medverkande gestaltas av skådespelare – det framgår inte riktigt om även den ambulanspersonal vi hör på upptagningen är autentisk, men jag gissar att så är fallet.

Hela filmen utspelas på Röda Halvmånens högkvarter. Antalet skådespelare är få, huvudpersonerna är Rana (Saja Kilani), Omar (Motaz Malhees), Nisreen (Clara Khoury) och Mahdi (Amer Hlehel). Större delen av filmen består att att de sitter med headsets och pratar med den desperata sexåringen. Ibland pratar de i telefon. Ibland bråkar de med varandra och de bråkar mest med sin överordnade Mahdi, som in i det sista vägrar skicka en ambulans av säkerhetsskäl. Vid ett tillfälle röker de LM på balkongen.

Jag antar att många kommer att ge den här filmen fyror och femmor i betyg – kanske mest beroende på ämnet. Visst är det här en bra film. Bitvis är det spännande, vid ett par tillfällen nästan intensivt. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att detta är en film om folk som pratar i telefon. Större delen av speltiden utgörs av talking heads. Jag tycker även att filmen tenderar känsloporr. Det är en djupt tragisk berättelse det här – och det känns lite märkligt, faktiskt, att den autentiska ljudupptagningen används i ett drama. Visst blir upplevelsen starkare och mer gripande, men samtidigt doftar det nästan lite mondo-film – de där italienska dokumentärfilmerna som gjorde spekulativ underhållning av våld, mystiska ritualer, konstigheter och kultur som var okänd för västerlänningar.

Nu är förstås HIND RAJAB – RÖSTEN FRÅN GAZA en betydligt mer respektfull film än dessa italienska filmer. Det är heller inte en bred underhållningsfilm. Det är en skildring av en tragedi. Rakt upp och ner.

Är jag hjärtlös som inte sätter mer än en trea i betyg?