Bio: Die My Love

Foton copyright (c) Seamus McGarvey/Kimberley French/NonStop Emtertainment

Jag har tidigare bara sett en film av skotskan Lynne Ramsey; VI MÅSTE PRATA OM KEVIN, vilken jag minns som bra. Nu är hon tillbaka med en brittisk-kanadensisk-amerikansk samproduktion, byggd på en roman av Ariana Harwicz, Martin Scorsese har varit med och producerat, filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Kanada.

… Och det här var inte speciellt bra. På IMDb står det att det här är ”Dark comedy”, ”Psychological drama”, ”Psychological thriller”, ”Drama” och ”Thriller”. Ja, drama stämmer. Någon thriller är det inte – och tycker man att det här är en svart komedi undrar jag vad man har för humor. Jag skrattade dock till ett par gånger, mest beroende på det ibland groteska överspelet och det totala mörkret.

DIE MY LOVE känns ungefär som American Gothic-versionen av POSSESSION, fast utan muterat monster. Jennifer Lawrence, som gör huvudrollen, får dock Isabelle Adjanis hejdlösa rollprestation i POSSESSION att nästan framstå som återhållsam.

Lawrence och Robert Pattinson spelar Grace och Jackson som flyttar in i ett Motorsågsmassakernhus på vischan i Montana. Huset har tillhört en nu död släkting till Jackson. Grace påstås vara författare, men det framgår inte om hon är publicerad, Jackson har ett jobb någonstans och reser omkring, men vi får aldrig veta vad han gör. Det dröjer inte många minuter innan den första sexscenen, och ytterligare ett par minuter senare är Grace och Jackson föräldrar till ett litet gossebarn.

… Och sedan blir Grace galen. Hon blir allt mer galen. Och, tja, det är hela storyn. Typ.

Nästan alla rollfigurer är mer eller mindre psyksjuka i den här filmen. Jackson mår inte bra, hans förhållande tär på honom. I närheten bor Jacksons föräldrar. Fadern, som bara är med några minuter och spelas av Nick Nolte, är en förvirrad gammal man. Modern görs av Sissy Spacek, som beter sig märkligt och går omkring med ett gevär; hon till och med sover med geväret i famnen.

Jackson köper en hund till familjen, men den skäller oavbrutet och gör Grace ännu mer galen. En man på motorcykel kör omkring utanför huset. Grace åtrår honom. Det hindrar henne inte från att snitta honom i läppen med en förskärare. Grace och Jackson bråkar konstant. Grace morrar åt en kassörska som försöker småprata. Grace gillar att krypa omkring som ett kattdjur i hemmet och ute i naturen. Det förekommer drömsekvenser.

Alla som vill se Jennifer Lawrence naken får sitt lystmäte. Här finns långa närbilder på hennes nakna bröst, i en scen droppar det bröstmjölk på några papper med handskriven text. Hon går omkring helnaken ett par gånger. I flera scener onanerar hon.

DIE MY LOVE visas av någon anledning i formatet normalbild, det vill säga ungefär 4:3. Det finns säkert en orsak till detta – Andrea Arnolds FISH TANK visades i detta nästan kvadratiska format för att understryka rollfigurernas instängda värld. Vidare ser DIE MY LOVE ibland nästan ut som en film från 70-talet, vilket förstås är positivt.

Jag noterar att åsikterna om den här filmen går isär. Filmbolaget hävdar förstås att Jennifer Lawrence’ insats förtjänar en Oscar. Vissa älskar filmen – andra hatar den. Jag hatar inte DIE MY LOVE – men jag tycker inte att den är bra. Jag tycker nästan att den är lite … dum. En massa scener som inte leder någonstans, en massa upprepningar. Filmen bara fortsätter och sedan slutar den. Den lämnade mig totalt likgiltig.

Under eftertexterna spelas en cover på ”Love Will Tear Us Apart” med Lynne Ramsay på sång.