Bio: The Housemaid

Foton copyright (c) Lionsgate/Nordisk Film

Paul Feig är mest känd för att göra komedier, men nu har han gjort en thriller, byggd på en bästsäljande roman av Freida McFadden (som egentligen heter Sara Cohen); ”Hembiträdet”. Självklart kan en film inte heta HEMBITRÄDET i Sverige, en svensk titel, hur skulle det se ut? Alltså går den upp på bio som THE HOUSEMAID.

THE HOUSEMAID har blivit en stor framgång världen över, den har spelat in sin budget flera gånger om. Efter att ha sett filmen är det inte utan att jag undrar varför. Är det tack vare romanens popularitet? Det här är inte direkt en dålig film, men när jag såg den kände jag att jag hela tiden låg ett eller två steg före i handlingen. Överraskningarna var inte alltför många.

Sydney Sweeney spelar Millie Calloway, en ung tjej med hemligheter i bagaget. Hon bor i sin bil och är desperat efter ett jobb. När filmen börjar anländer hon till en stor lyxvilla, där hon intervjuas av Nina Winchester (Amanda Seyfried); Nina och hennes make Andrew (Brandon Sklenar) behöver ett hembiträde som städar, lagar mat och ibland tar han om dottern Cece (Indiana Elle). Familjen Winchester är stormrik och mot alla odds får Millie, som ljugit om sin bakgrund, jobbet.

Det dröjer inte länge innan det visar sig att Nina är bindgalen. En fullblodspsykopat. Millie ska bo i Winchestervillan, hon har flyttat in i ett litet rum på vinden, men Nina gör tillvaron till ett helvete. Dottern Cece är också märklig och obehaglig, men den stilige Andrew är snäll och omtänksam. Millie verkar allt bli lite förtjust i Andrew och Andrew fattar tycke för Millie.

För varje dag blir Nina allt grymmare och våldsammare, hon är fullkomligt oberäknelig och ställer konstant till det för Mille.

… Och det är inte utan att man undrar varför Millie stannar kvar. Visst, hon behöver verkligen pengarna; hon säger flera gånger att hon bara tänker stanna tills hon har råd att flytta – men en normal människa hade inte accepterat Ninas beteende, en normal människa hade dragit efter en dag eller två.

Men så här enkel kan väl inte berättelsen vara. Filmen varar hela två timmar och elva minuter, nog måste det väl finnas mer här, fler överraskningar och oväntade vändningar. Jo, visst gör det så. Ungefär halvvägs in tar filmen en ny vändning – men denna vändning innebär samtidigt att det blir rätt lätt att räkna ut hur allt ligger till.

Nå, helt utan överraskningar är filmen inte. Här finns några aningen oväntade inslag, jag hade inte räknat med att den plötsligt skulle innehålla vad som kan liknas vid, tja, tortyrporr light – vilket låter grövre än det är; det är liksom inte HOSTEL det här, men ett par scener mot slutet är lite mer utstuderade och blodiga än jag väntat mig i en sådan här bred mainstreamfilm.

Vi får även en epilog som känns väldigt långsökt. Fast det är klart, när man tänker efter är hela handlingen; orsaken till allt som sker, väldigt långsökt. Det är lite för många sammanträffanden, bland annat en scen med en polis och det denna har att säga.

Som helhet är väl THE HOUSEMAID okej. Den är lite halvspännande. För lång, men inte alltför tråkig. Det går inte att klaga på skådespelarna. Sydney Sweeney gillas.

Men jag föredrar Band-Maid framför HOUSEMAID.