Bio: 28 Years Later: The Bone Temple

När Danny Boyles zombiefilm 28 YEARS LATER gick upp på bio i somras avslutade jag min recension så här: ”Den här filmen slutar förresten med en rätt flängd scen, det är nästan så att jag önskar att hela filmen vore som slutet.” Då visste jag inte att det faktiskt skulle komma en fortsättning. Här har vi alltså fortsättningen – och den här gången är hela filmen som där där slutet.

Alex Garland har åter skrivit manus, men denna gång är det Nia DaCosta som regisserat – det är hon som gjorde nyinspelningen av CANDYMAN. Detta är den fjärde delen i den här filmserien. Ofta brukar filmserier bli lite sämre för varje ny del – men! Jag tycker nog att 28 YEARS LATER: THE BONE TEMPLE är den bästa filmen i den här serien. Faktiskt! Nu var jag förvisso inte speciellt förtjust i den första filmen; Danny Boyles 28 DAYS LATER från 2002, med Cillian Murphy i huvudrollen – Murphy har för övrigt producerat den här nya filmen.

28 YEARS LATER: THE BONE TEMPLE är en stenhård och extremt blodig film, bitvis är den faktiskt spännande på riktigt – men här och var är den även lite rolig.

Den förra filmen slutade med att den unge pojken Spike (Alfie Williams) träffade på ett bisarrt ungdomsgäng där alla är iförda blonda peruker. Nu har Spike blivit en del av detta gäng, som leds av en galning som kallar sig Sir Jimmy Crystal (Jack O’Connell). Sir Jimmy är mycket äldre än de andra, han är i 35-årsåldern. Han är en fruktansvärt obehaglig typ, Sir Jimmy. Han ser sig själv som något slags satanistisk Jesus, han och hans gäng tillber ”Old Nick”, det vill säga Djävulen, och gänget drar omkring och lever jävel. Deras livsfilosofi går ut på att tortera och döda alla människor de träffar på. Gängets medlemmar, vilka alla döpts till Jimmy, är lika knäppa och obehagliga de – och Spike, som döps till Jimmy, vill inte tillhöra dem, men han har inget val.

Ralph Fiennes återkommer som dr Ian Kelson, enstöringen som byggt ett makabert tempel av dödskallar. När Kelson attackeras av en stor, skäggig, och naken alfa-zombie (Chi Lewis-Parry) och skjuter en pil doppad i morfin i zombien, händer något oväntat. Zombien lugnar ner sig. Den blir beroende av morfinet och kommer tillbaka varje dag för att få mer. Kelson har döpt zombien till Samson och något slags märklig vänskap uppstår mellan dem. Kelson tror sig vara på väg att hitta ett botemedel mot zombiesmittan.

Det är förstås bara en tidsfråga innan Sir Jimmys gäng kommer att stöta på dr Kelson. Kan det vara så att Kelson dessutom är Old Nick?

Ralph Fiennes har uppenbarligen kul i rollen som Kelson. Han går in för uppgiften med liv och lust. När han inte umgås med Samson gillar han att lyssna på Duran Duran.

Den här gången är det inte zombierna som är hotet. Zombierna för en förhållandevis marginell tillvaro. Istället är det Jimmys gäng som utgör hotet. Dessa ynglingar får nästan Alex och hans droogs i A CLOCKWORK ORANGE att framstå som bildade och rara. De drar sig inte för något i sin dyrkan av Sir Jimmy, Old Nick och Teletubbies. Namnet Jimmy och de blonda perukerna är referenser till Jimmy Savile; den en gång populäre brittiske barnprogramledaren som avslöjades som en sexualbrottsling som förgrep sig på barn.

Bitvis är 28 YEARS LATER: THE BONE TEMPLE osannolikt våldsam. Blodet sprutar, inälvor klafsar, kroppsdelar avlägsnas. Det tänds fyr på folk. Är det gore och splatter man är ute efter, får man valuta för pengarna. Men här finns även lite poesi och filosi. Det går att dra paralleller till den verklighet vi lever i just nu.

Det spelas Iron Maiden. Det refereras till SPINAL TAP. I en epilog gör en känd skådespelare en liten cameo.

Det här är den bästa zombiefilm jag sett på länge. Men det förekommer alltså knappt några zombies i filmen.