Streaming: Hostile Dimensions

Ta en titt på filmaffischen här ovan.

Så där ser filmen inte alls ut. HOSTILE DIMENSIONS, som nu finns att hyra, visar sig vara en found footage-film. Varför görs sådana fortfarande? Finns det fortfarande folk som vill se sådana? Att det är en film med extremt låg budget kan jag ta, jag förväntade mig en lågbudgetfilm, men eftersom det är found footage ser det förstås ännu billigare ut.

Skotten Graham Hughes har skrivit och regisserat denna film, vilken delvis är inspelad i hans egen lägenhet. Hughes spelar även en av rollerna.

HOSTILE DIMENSIONS bygger på en bra grundidé: fristående dörrar som leder till andra dimensioner. Jag har alltid varit fascinerad av dörrar, framför allt grindar, som står uppställda mitt ute i ingenstans. Till exempel en grind utan staket mitt i skogen. Varför står den där? Vart leder den? Ingenstans, förstås, men tänk om den leder till en helt annan plats!

Hughes film inleds med att två unga filmare, en kille och en tjej, hittar en dörr uppställd mitt på golvet i en tom, övergiven betongbunker. Killen filmar när tjejen öppnar dörren, går in – och försvinner. Hon är sedan försvunnen en längre tid. Killen har laddat upp filmen med försvinnandet på YouTube och två tjejer, Sam och Ash (Annabel Logan och Joma West), bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om försvinnandet. De lyckas hitta dörren – och av någon anledning tar de hem den till lägenheten.

Detta är alltså en found footage-film om inspelningen av en dokumentär om en found footage-film. Ungefär. Och det håller inte i längden. Filmen är bara 80 minuter lång, men den känns betydligt längre, eftersom handlingen blir alltmer komplicerad och förvirrad. De hittar fler dörrar. På en strand står flera dörrar uppställda. De går in och ut genom dörrarna och hamnar på olika platser. Fler personer dyker upp. En person är inte den de tror att det är.

Specialeffekterna är enklast möjliga. Här finns några datoranimationer som är ytterst primitiva. De hittar en person iförd en pandadräkt, när pandan börjar jaga Sam och Ash kommer det ut tentakler ur ryggen på den. Tentaklerna är dock inte lika suggestiva som på filmaffischen.

Det här borde ha varit en kortfilm, då hade den funkat bättre. Som den är nu är det en film som inte riktigt vet vart den är på väg och jag tappade intresset. Skådespeleriet är lite svajigt – Sam och Ash verkar inte alltför förvånade när de hittar andra dimensioner. Filmen klassas som skräckfilm, men det är den inte – den är vare sig spännande eller otäck.

Graham Hughes har visst gjort ytterligare två liknande filmer, även de delvis inspelade i hans lägenhet.