Streaming: The Red Book Ritual & The Red Book Ritual: Gates of Hell

Eftersom THE RED BOOK RITUAL: GATES OF HELL (2025) nyligen släpptes som hyrfilm passade jag på att även se THE RED BOOK RITUAL (2022), som också finns att hyra, så att jag kan recensera bägge filmerna i en och samma text.

Förra året skrev jag om det nyzeeländska bolaget Black Mandala, som låg bakom de argentinsk-nyzeeländska produktionerna PLAY DEAD och 1978, varav jag gillade den förstnämnda. De två RED BOOK RITUAL-filmerna kommer även de från Black Mandala och listas som argentinsk-nyzeeländska samproduktioner, men detta visar sig vara en sanning med modifikation.

Det här är antologifilmer. Den första RED BOOK RITUAL innehåller fem episoder plus en ramhandling. Det visar sig att dessa fem episoder är kortfilmer som tidigare visats separat. Det här är filmer från Australien, USA, Sydkorea och Storbritannien, och de gjordes ursprungligen mellan 2017 och 2020.

Problemet med kortfilm är att det är filmer som liksom … försvinner. Det finns inte så många forum för kortfilmer, de visas på filmfestivaler och med lite tur ligger kanske någon som bonusmaterial på en DVD, eller möjligtvis på YouTube. I de allra flesta fall är det svårt att se kortfilmer. Efter att ha visats på festivaler läggs de på en hylla och glöms bort, medan upphovspersonerna försöker ge sig på långfilm istället. När jag jobbade med Fantastisk Filmfestival på 90-talet visade vi många kortfilmer, en del var riktigt bra – men idag har jag ingen aning om hur jag ska kunna se dessa filmer, om jag skulle vilja se om dem.

Därför är det förstås trevligt att kortfilmer kan återanvändas på det här sättet; som episoder i en antologifilm – även om detta inte var avsikten när de olika filmerna gjordes.

Argentinaren Nicolás Onetti står som ”creative director” för THE RED BOOK RITUAL, jag antar att det är han som har spikat ihop denna antologi. Ramhandlingen, som bär samma namn som filmen, är skriven och regisserad av argentinaren Ariel Luque. I denna har tre överåriga tonåringar tagit sig in i ett mystiskt gammalt hus som sägs ha tillhört en häxa. Där ska de spela Röda boken-spelet, som verkar vara något slags ouija-variant. De letar upp en bok med röda pärmar och läser ur den – och otäcka saker sker. Det de läser i boken är förstås kortfilmerna vi får se. Dialogen är på engelska, men tyvärr är skådespeleriet under all kritik.

Först ut är den australiska STRAY av Dean W. Law. En man kommer hem till sin gård, där hans fru har blivit galen. Hon är helnaken och går omkring med ett armborst. Det förekommer en katt som kanske är besatt av ett ont väsen. Filmen är snygg och välgjord, men saknar en egentlig poäng på slutet.

Nästa film är den amerikanska LITTLE ONE av Logan Fields och Chris Beyrooty. Denna episod är väldigt kort. Ett par som bråkar medan de kör bil stannar när de stöter på en beväpnad man som inte vill att de ska gå fram till en pojke som står vid vägkanten. Det är något övernaturligt i görningen, men vi får ingen förklaring innan filmen plötsligt slutar.

Den tredje filmen är den sydkoreanska NOSE NOSE NOSE EYES! av Jiwon Moon. Den här lilla storyn osar rätt mycket J-horror och framför allt AUDITION. Här finns ett inslag som nästan fick mig att vända bort blicken – fast de klipper innan man ser vad som sker (ledtråd: kanyl + öga). Det här är nog den bästa episoden – rättare sagt, det här borde vara den bästa episoden. Tyvärr har den dubbats till engelska och dubbningen är osannolikt usel. Även denna episod slutar utan någon poäng.

Sedan följer den australiska RELEASE av Daniel J Phillips. Den utspelar sig på ett sjukhus, där en kvinna jagas i otäcka korridorer av en maskerad buseman. Filmen är för kort för att det ska bli något av det.

Sist ut är den brittiska THE SERMON av Dean Puckett. Den här folk horror och handlar om en religiös sekt på landet. De är emot samkönade förhållanden. De ska bränna en lesbisk kvinna på bål. Bisarra saker händer. Filmen är rätt bra och har några imponerande scener, framför allt har den många medverkande, men som fallet är med samtliga episoder i denna samling är den alldeles för kort. THE SERMON hade man nog kunnat utveckla till en långfilm.

Som avslutning får vi se hur de tre vännerna i det mystiska huset dödas och den omtalade häxan vaknar till liv.

Precis som de tidigare filmer från Black Mandala jag sett, är THE RED BOOK RITUALS väldigt snygg och stämningsfull. Trots att det alltså är flera helt olika människor med olika stilar som gjort filmerna, känns det inte som att någon inte passar in rent estetiskt – det skulle väl i så fall vara THE SERMON, som ser lite brittiskt 70-talsgrå ut. Ramhandlingen må ha dåligt skådespeleri och visset manus, men Ariel Luque vet hur man gör flott skräckfilm för lite pengar, häxan ser riktigt bra ut. Det här är betydligt tjusigare och mer kompetent än till exempel alla dessa filmer från ITN.

Förra året, 2025, kom uppföljaren THE RED BOOK RITUAL: GATES OF HELL – om uppföljare nu är rätt ord, vilket det nog inte är. Detta är en andra samling kortfilmer, inspelade mellan 2018 och 2022. Det står att det den här gången är en nyzeeländsk-paraguayansk samproduktion – men sist i eftertexterna står det ”Country of first publication: Argentina”. Kanske för att Black Mandala är ett nyzeeländskt-argentiskt bolag.

Ramhandlingen är dock inspelad i Paraguay. Jag undrar om jag någonsin sett en film från Paraguay. Regissör är Hugo Cardozo och i en kort artikel med honom jag hittade på nätet pratas det om en satsning på genrefilm i en studio i huvudstaden Asunción. Den här gången handlar det om en kille vars flickvän omkommit i en trafikolycka. Killen vill återuppliva henne och uppsöker en mystisk kvinna som berättar om den Röda boken. Killen får den röda boken och tillsammans med några vänner tar han sig in i ett stort gammalt hus som bär på hemligheter. Där läser de ur boken och vi får återigen se en rad kortfilmer.

Den här gången är episoderna ännu svagare än i den första filmen. Först ut är den amerikanska OTHERKIN i regi av Dawson Taylor. Georgina Campbell från BARBARIAN spelar en tjej som åker till en liten ö där hon ska besöka sina biologiska föräldrar. Föräldrarna beter sig märkligt. Tjejen vill åka hem, men det går inga båtar, så hon tvingas stanna över natten. Då visar det sig att föräldrarna klär ut sig till onda rävar – eller hur det nu var. Den här lilla filmen är snygg och börjar bra; den skapar intresse – men sedan slutar den väldigt tvärt utan någon egentlig poäng, det känns som om akt två saknas.

Därefter följer TRANVIA i regi av spanjoren Carlos Baena, även den amerikansk. Detta är en otroligt tjusig och stämningsfull film om en kvinna som åker genom ett spöklikt San Francisco med en mystisk spårvagn. Filmen varar bara några minuter och skapar förvirring med en massa snabba klipp som visar vad kvinnan upplevt tidigare. Den slutar hastigt och lustigt.

Nathan Crooker, även han amerikan, har gjort MIDNIGHT DELIVERY, som handlar om en kvinna som får en märklig gåva levererad till sin lägenhet. Den är något sorts otäck mask. Hon vill inte ha den, men fånar sig och sätter den på huvudet. När hon sedan sover vaknar ett ondskefullt väsen till liv. Detta är också en märkligt poänglös historia.

Crooker står även för nästa film, #NOFILTER, som nog är den bästa i samlingen. En ung tjej installerar en mobilapp med ett fotofilter som gör henne vacker. Men, ju mer hon använder filtret, desto fulare blir hon i verkligheten. Den här storyn kan liknas vid Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt”.

Den sista filmen är hör och häpna svensk! Den heter MYSTERY BOX och är gjord av Sonny Laguna och Tommy Wiklund; killarna som gjorde VITTRA och PUPPET MASTER: THE LITTLEST REICH – jag verkar inte ha recenserat den sistnämnda, men den var verkligen inte bra. MYSTERY BOX liknar VITTRA estetiskt sett. Lisa Henni från SNABBA CASH-filmerna spelar en tjej som bor ensam i en stuga i skogen. Hon hittar en mystisk låda av metall. Först tar hon hem den, men hon kastar ut den igen – men hon ångrar sig och hämtar den igen. Ut ur lådan kommer en varelse som spelas av Hanna Oldenburg. Jag läser att publiken på en filmfestival skrattade åt slutet på den här – och det gjorde jag också.

Ramhandlingen om läsandet ur den röda boken slutar liksom förra gången med att alla dör på diverse blodiga sätt.

Samtliga filmer i denna samling ser bra ut, några är väldigt snygga. Det är synd att de inte lagt ner någon större möda på manus. Så här simpla och poänglösa var historierna sällan ens i 70-talets skräckserietidningar från DC och Marvel Comics. Jag har själv jobbat med att skriva korta skräckserier och även om jag också fick ur mig några som kanske var mindre lyckade, så ansträngde jag mig. Filmerna i THE RED BOOK RITUAL: GATES OF HELL verkar mest vara gjorda för att filmskaparna ska kunna visa upp vad de kan. Det blev oväntat segt och trist att se alla i en följd. Det hade dessutom varit trevligare om vi fått filmer från några fler länder, som i den första samlingen.

För övrigt noterar jag att min recension av PLAY DEAD fått en väldigt massa klick de senaste dagarna. Jag undrar varför.

THE RED BOOK RITUAL