Streaming: Valiant One

Jag kan väl inte påstå att jag kände mig lockad att se krigsfilmen VALIANT ONE, som nu finns att hyra. Två soldater och en stor amerikansk flagga på omslaget. Jag utgick från att det här skulle vara ännu en sådan där äcklig, flaggviftande film om amerikansk patriotism, en hyllning till militären och med soldater som gör honnör i motljus. Prat om Land of the Free och annan skit. Jag gillar sällan krigsfilmer som utspelar sig efter andra världskriget.

Jag skulle egentligen se en helt annan film, men det sket sig, så jag såg VALIANT ONE istället. Det här är en film av Steve Barnett, som gör sin regidebut, han debuterar även som manusförfattare. Barnett är annars mest aktiv som producent, han har producerat George A Romeros LAND OF THE DEAD och DIARY OF THE DEAD, samt filmer som 300, SPIDERWICK och HIT MAN.

Nu visade det sig att VALIANT ONE var lite bättre än förväntat, det här är inte ännu en film om hur fantastiskt USA är och hur stolta de ska vara över sin armé. Patriotismen inskränker sig till några få repliker, typ ”USA har gjort så mycket för mig, så jag ville ge något tillbaka,” vilket är en förklaring till varför en av soldaterna tagit värvning. Det här är en liten lågbudgetfilm (Den påstådda budgeten är $10 miljoner, men den kostade troligen betydligt mindre), den är enkel, rappt berättad och kort; 86 minuter inklusive långa eftertexter.

Handlingen sägs bygga på autentiska händelser. En handfull amerikanska soldater stationerade i Sydkorea befinner sig ombord på en helikopter som kraschar mitt i en skog i Nordkorea. Ett par av soldaterna stryker med på en gång och de övriga försöker ta sig tillbaka i Sydkorea, hur det nu ska gå till. Nordkoreanska soldater letar efter dem i skogen. Amerikanerna hamnar på en liten gård där det bor en liten koreansk familj, koreanerna är först fientligt inställda, men de blir på bättre humör när dottern bjuds på godis och får sitt hår flätat, och de spelar musik på en trattgrammofon. Fienden anländer och amerikanerna måste fly på nytt.

… Och det är ungefär allt. Det är det hela. Det är enkelt och rakt. Inga krusiduller.

VALIANT ONE är väl en acceptabel film, men den är inte jättebra. Flera av de amerikanska soldaterna, som anförs av en som heter Brockman (Chase Stokes), är rätt osympatiska, de framstår ibland som klantiga och klumpiga, de väljer att skjuta först och fråga sedan när de inte ska göra det, men låter bli att skjuta när deras liv hänger på det.

Steve Barnett verkar ha försökt göra en realistisk film. Hur pass realistisk den är vet jag inte, jag är inte militär, men Barnett avstår inte från en del traditionella Hollywoodgrepp – soldaterna skjuter till exempel långa kulkärvar med sina automatvapen, eftersom det ser bättre ut på film. Således borde de ha slut på ammunition ganska omgående. Det förekommer en tunnel mellan Nord- och Sydkorea i filmen, och en sådan lär inte finnas i verkligheten – och det känns allt rätt konstigt med den där tunneln. Det spelas hiphop under några actionscener. Usch.

En orsak till att många av 80-talets krigsfilmer var rätt kul, var att de inte var realistiska och inte gick att ta på allvar. Det var ofta mer eller mindre parodiskt. Hjälten var närmast en superhjälte, en barbröstad karlakarl med en picka i varje hand och som tveklöst kastade sig över fienden, och det var alltid en tydlig fiende som måste stoppas. I moderna krigsfilmer om moderna soldater verkar ingen riktigt veta varför de befinner sig på de ställen runt om i världen där de placerats, vad de har där att göra.

Jag kan inte påstå att jag rekommenderar VALIANT ONE, men den är bättre än merparten av de usla B-actionfilmer jag brukar se.