Streaming: Freaky Tales

FREAKY TALES från 2024, som nu finns att hyra, är en film som får betraktas som ett intressant misslyckande.

Jag har aldrig hört talas om den här filmen, som skrivits och regisserats av Anna Boden och Ryan Fleck; duon som gjorde CAPTAIN MARVEL. Jag visste inte vad jag skulle få se när jag satte mig i soffan, men det såg lovande ut.

Jag läser att ”Freaky Tales” är en låt från 1987 med rapparen Too $hort. Eftersom jag verkligen ogillar rap har jag inte den blekaste aning om vem Too $hort är. Han agerar berättarröst i den här filmen och dyker upp som sig själv. Filmen utspelar sig 1987, så den, när filmen kom, 58-årige Too $hort spelar sig själv som 21-åring.

FREAKY TALES består av fyra löst sammanhållna berättelser. Dessa berättelser knyts ihop med hjälp av något slags självlysande grönt sken som aldrig förklaras och som påminner om HEAVY METAL; filmen från 1981, alltså.

Filmen utspelar sig alltså 1987 och det påpekas flera gånger att det är 1987 – men det tog tid innan jag fattade att det faktiskt skulle föreställa 1987. Filmen visas i formatet 4:3 och här och var har man lagt in trackingstörningar så att det ska se ut som en gammal VHS-kassett – men ingenting känns som 1987. Människorna ser inte ut som folk gjorde på 80-talet, de beter sig inte som man gjorde på 80-talet. Punkarna ser ut att komma från 2024, en av huvudpersonerna, punktjejen Tina (Ji-young Yoo), har en sådan där nosring som tjejer har idag, men som ingen hade på 80-talet – förutom Vyv i THE YOUNG ONES, Vyvs nosring ansågs vara en fånig, komisk detalj.

Den första episoden handlar om punkare som hänger på en antirasistisk klubb där punkband spelar. Stans nazister; ett gäng skinheads, attackerar ofta punkarna. Till slut får punkarna nog och beslutar sig för att slå tillbaka, så de tränar upp sig och tillverkar tillhyggen – och det gröna skenet ger dem krafter. Nästa gång nazisterna anfaller är punkarna redo. De slåss så att blodet sprutar i slowmotion. Nazisterna ger upp – och åker hem. Slut på episoden.

Sedan får vi följa de två svarta tjejerna Entice och Barbie (Normani och Dominique Thorne) som jobbar i en glassbutik, men som också är en rapduo. De rappar, alltså, de rapar inte. En ond, rasistisk, kriminell polis (Ben Mendelsohn) trakasserar dem i butiken.

Entice och Barbie ska uppträda på en rapklubb. Där visar det sig att de antagligen blivit lurade i syfte att förnedras på scenen till publikens stora nöje – de tvingas möta Too $hort i en rapduell. De blir nervösa, men det gröna skenet ger dem oanade rapkrafter. Jag måste säga att jag tycker att Too $horts framträdande är direkt genant – hans raptext består mest av ”bitches”, ”hoes”, ”pussy”, ”motherfucker”, ”suck my cock” och så vidare. Publiken på klubben uppskattar dock detta och skrattar glatt.

I den tredje episoden spelar Pedro Pascal den kriminelle Clint, vars gravida flickvän skjutits av en ung mexikan som ville hämnas. Fostret överlever men riskerar att dö. Clint vill ge igen, men ges en chans att rena sitt samvete. I en scen besöker Clint en videobutik, killen som jobbar bakom disken spelas överraskande av Tom Hanks, av alla människor. De har ett långt samtal om film.

Den sista episoden handlar om basketstjärnan Sleepy Floyd (Jay Ellis), Floyd finns i verkligheten. Ledaren för nazisterna i den första episoden visar sig vara son till den kriminelle polisen i episod två. Polisen skickar ut ett par killar för att göra inbrott hos Floyd under en viktig match. Floyds flickvän lämnade matchen tidigare och dödas av inbrottstjuvarna när hon kommer hem. Floyd får veta vilka det var som låg bakom inbrottet. Det gröna skenet ger honom martial arts-superkrafter, så han attackerar ensam alla skurkar och nazister medan Metallicas ”For Whom the Bell Tolls” spelas på soundtracket.

Det stora problemet med FREAKY TALES är att de här fyra historierna är alldeles för tunna och poänglösa. De har inga ordentliga twister. Boden och Fleck verkar ha velat göra något slags kombination av PULP FICTION, THE TWILIGHT ZONE, HEAVY METAL och en del annat. Filmen innehåller massor med ultravåld, med lite för mycket fult, datoranimerat blod.

Det här är en rätt underhållande film och scenen med Tom Hanks är kul, men som helhet funkar det inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här, så jag drar till med en trea.

”The Order of Death” med Public Image Ltd spelas under eftertexterna.