Brittisk lågbudgetskräck av idag

Det senaste åren har jag sett väldigt mycket ny, brittisk lågbudgetskräck – bland annat beroende på att det görs väldigt mycket brittisk lågbudgetskräck. Kanske görs det just nu för mycket lågbudgetskräck i Storbritannien.

Storbritannien har ju fina traditioner när det gäller skräckfilm och skräckfilmsbolag. Mest känt är förstås Hammer Films, men det fanns betydligt fler aktörer på 1960-, 70- och 80-talen. Amicus, Tigon, Tyburn med flera, och Pete Walker hade sitt eget bolag. Hammer finns fortfarande kvar i ny regi och det händer att det kommer en och annan film från dem.

… Men idag finns det en fruktansvärd massa andra bolag som gör lågbudget- och låg-lågbudgetfilm. Många av dessa bolag är nog inte ens ”riktiga” bolag, jag får intrycket att det snarare är några kompisar som tagit sig ett namn när de gjort en film – som man ju brukar göra. Idag är det ju dessutom enklare än någonsin att göra film – i stort sett vem som helst kan köpa en billig kamera med tillräckligt bra bild och upplösning för att man ska kunna få kommersiell distribution av sitt verk. Nu blir förstås resultatet inte nödvändigtvis bra bara för att man har en bra kamera. Det krävs mer än så.

Tittar man in på streamingtjänster som Amazon Prime Video, Plex och liknande och klickar på ”Skräck”, brukar det dyka upp horder av filmer man i de flesta fall aldrig hört talas om. Många av dessa verkar märkligt likartade och har liknande filmaffischer (eller vad vi nu ska kalla de thumbnails som visas på skärmen). Överraskande många av dessa är brittiska – och de är ofta gjorda av ungefär samma människor i olika konstellationer.

I Wales bodde en kille som hette Andrew Jones, han dog i förtid 2023, 40 år gammal. Mellan 2006 och 2021 regisserade han 28 filmer, samt producerade och skrev manus till ytterligare några. Jones är nog mest känd för filmerna om dockan Robert, det finns åtminstone fem filmer i denna serie som förstås är inspirerad av ANNABELLE. Själv har jag inte lyckats se klart en enda Robert-film. Jag har börjat titta på några, men de var för ointressanta, trista och billiga. Jag har dock sett klart ett par andra filmer Jones gjorde, som till exempel WEREWOLVES OF THE THIRD REICH och HAUNTING OF MARGAM CASTLE, den sistnämnda har Caroline Munro i en liten roll. De var inte bra.

Sedan har vi förstås Scott Chambers, Becca Hirani, Louisa Warren och deras gäng på ChampDog Films. Chambers är mannen bakom the Twisted Childhood Nightmares Universe; han fick en hit med WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY som kom 2023 och har nu börjat spendera mer pengar på sina produktioner, men mellan 2013 och 2026 har han producerat 100 (ett hundra) långfilmer, vissa tillsammans med Hirani och andra, och han har regisserat 23. Allt är inte skräck, det här teamet har även gjort actionfilmer som THE GARDENER, samt en och annan familjefilm.

Det finns förstås fler britter än ovannämnda som pumpar ut lågbudgetskräck. Och många av de här filmerna har fler saker än skräck gemensamt. De brukar ha samma distributörer – och det är främst två sådana det handlar om. Uncork’d och ITN Films. Vad som är bra med de här bolagen är att det är lätt att nå ut med sin film om de går med på att distribuera; deras filmer hittas på de flesta av de mer kända kanalerna. Vad som är mindre bra är att det känns som om de inte ställer alltför stora krav på filmerna de distribuerar – ofta verkar det som att det räcker med en säljande titel och dito affisch.

Jag har sett alldeles för många filmer från ITN på sistone. Vissa av filmerna de distribuerar har de även varit med och producerat. Jag hittade en sex år gammal intervju med ITN:s boss; Stuart Alson. Till att börja med förvånades jag över att det här är ett amerikanskt bolag, jag var säker på att det var brittiskt, eftersom majoriteten av deras filmer verkar vara brittiska. De har heller inget med det brittiska TV-bolaget ITN att göra.

Alson säger att det är mycket svårare att göra pengar på en film om den är dyr – och en dyr film är en sådan som kostar $500 000. Han tycker att $30 000 är en betydligt bättre budget, det finns inget som säger att en film måste bli dålig bara för att den kostar $30 000, och kostar den så mycket – eller snarare så lite – räcker det med att den drar in $40 000 för att den ska kunna kallas framgångsrik.

Visst har Alson rätt i att det är fullt möjligt att göra utmärkt film för $30 000, eller ännu mindre. Om man har talang och bra manus och annat som krävs. Problemet med alla dessa brittiska skräckfilmsmakare är att de producerar åt helvete för mycket. På sina webbsidor skriver de gärna att deras mål är att hålla liv i den brittiska independentfilmen, men det säger sig själv att om man sprutar ur sig så här mycket – som Scott Chambers’ hundra filmer på tretton år – så blir långtifrån allt bra. Tvärtom är det mesta alldeles för dåligt. Nu har förvisso Chambers fått lite av en nytändning i och med PETER PAN’S NEVERLAND NIGHTMARE och BAMBI: THE RECKONING, vilka var förvånansvärt ambitiösa och hyfsade, men i övrigt känns det som om de slutat bry sig; som om de bara trycker ur sig allt tröttare filmer för att se till att streamingtjänsterna har nytt material. CANNIBAL TROLL består mest av att några tjejer traskar omkring i en skog och jagas av en kille iförd en stel trollmask; trollet kan inte röra på munnen. Dessutom är trollet heller inte kannibal, han äter inte andra troll. Och nu när jag skriver det här slår det mig att jag fortfarande inte sett klart CANNIBAL TROLL. Jag tror att jag har tjugo minuter kvar.

Men alla britter är förstås inte oinspirerade. Det finns fortfarande de som inte vill göra tio Humpty Dumpty-skräckfilmer utan att utvecklas det minsta.

En manusförfattare som heter Rhys Thompson hörde av sig och frågade om jag vill skriva om en slasher han skrivit; THE R.I.P MAN, och som släpptes i USA igår, när detta publiceras, och i Storbritannien i morgon. Nu brukar ju jag inte recensera filmer som inte släppts i Sverige, men visst kunde jag tänka mig att se den här nya filmen, vilken regisserats av Jamie Langlands, jag blev förstås nyfiken – och jag fick idén till denna artikel om ny, brittisk skräck i allmänhet.

THE R.I.P MAN handlar om seriemördaren Alden Pick (Owen Llewelyn), en stackare som lider av en ovanlig munsjukdom. Han ger sig på tonåringar som han gärna borrar ihjäl med liv och lust. Hans egenhet är att han alltid drar ut en tand på sina offer – och han lämnar kvar leksakslöständer som visitkort. Matt Weyland spelar en polis som är på jakt efter den bisarre mördaren.

Det här är en film med väldigt låg budget, jag vet inte vad den kostade att göra, men dess crowfundingkampanj drog in £5 538, vilket ju inte är speciellt mycket. Visst syns den låga budgeten, men det är inte helt oävet det här. Bitvis är det riktigt bra.

Det är lite ojämnt. Scenerna med poliserna och deras undersökning funkar bättre än skräckscenerna med ungdomarna. Matt Weyland har varit med i TV-serier som EASTENDERS, BARNMORSKAN I EAST END och HARRY PALMER, och när han medverkar känns det här som en ganska typisk engelsk TV-deckare, det blir lite grann som ett ovanligt våldsamt avsnitt av MORDEN I MIDSOMER. Weyland ger ett robust och sympatiskt intryck.

Scenerna med ungdomarna är svagare. Många av dessa scener lider även av att det spelas musik som gör det svårt att höra vad som sägs. Några scener där de bara sitter och pratar på en pub är alldeles för långa och det spelas oavbrutet musik i bakgrunden som dränker flera repliker. Mot slutet av filmen går de på en konsert och när bandet spelar går det inte alls att höra vad som sägs – jag kan inte avgöra om detta är ett medvetet grepp eller ej.

Vidare finns är några onödiga scener och tempot svajar en del. Scener där den illasinnade Pick attackerar folk är förvånansvärt få, jag hade förväntat mig att de skulle frossa i skräck, våld och blod – THE R.I.P MAN är nästan mer en polisthriller än en slasher.

Men, här finns en del kul idéer och flera bra scener. En THE R.I.P MAN 2 är visst redan på gång. Det vore onekligen kul att se vad de här killarna kan göra om de får en högre budget till sitt förfogande. Jag gissar nämligen att de inte har någon större lust att sitta och pressa fram mängder av skräckfilmer om barnboks- och sagofigurer, eller bleka imitationer av populära filmfranchises.