Streaming: Dracula: A Love Tale

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! – fast på engelska.

Luc Bessons senaste film; DRACULA: A LOVE TALE, har dumpats direkt som hyrfilm i Sverige. Efter att ha sett filmen förstår jag varför. Däremot förstår jag inte varför Besson har gjort den här filmen.

Dracula är väl min favorit när det gäller klassiska monster och busemän i film, litteratur och serier. Kanske beroende på att Dracula var den första av dessa figurer jag utsattes för, tack vare serietidningen på 70-talet, men det är något visst med gestalten. Det är något visst med vampyrer – varelser som ser ut som vi, men som är genomonda och som bara är ute efter att dricka blod.

Jag har sett en väldig massa filmer om Dracula. Många bra, många riktigt dåliga. Francis Ford Coppolas BRAM STOKER’S DRACULA från 1992 tillhör inte mina favoriter. Det är en film som är tjusig att titta på, men det är alldeles för mycket i den jag inte gillar. Gary Oldman tillhör mina favoritskådespelare, men jag gillar verkligen inte hans fåniga Dracula, i synnerhet inte i inledningen, där han mest ser ut som Glenn Close. Filmen är dessutom lite för kitschig. Jag gillar Draculafilmer som är dystra och lite europeiskt gråa – som Jess Francos underskattade DRACULA – DEN BLODTÖRSTIGE från 1970, eller varför inte Werner Herzogs NOSFERATU från 1979. De besitter en viss stämning jag gillar – vilket även gäller Paul Morrisseys vackert vemodiga BLOOD FOR DRACULA från 1974. Jag är även svag för Dan Curtis’ TV-film DRACULA (även den känd som BRAM STOKER’S DRACULA) från 1973, vilken var den första Draculafilm jag såg.

Det var Dan Curtis som införde det romantiska elementet och inkarnationstemat i Dracula. Stokers roman innehåller inte detta. I boken är Dracula bara en rejält ond typ ute efter hämnd (vill jag minnas), här finns ingenting om att i Mina är en inkarnation av Draculas sedan århundraden döda kärlek – och framför allt finns här ingenting om att vampyren Dracula är Vlad III; Vlad Ţepeş – pålspetsaren (1431-1476). Stoker bara lånade Vlads smeknamn Dracula; Drakens son – fadern Vlad II var Dracul, Draken – namnet kan även tolkas som Djävulen. Curtis lät antyda denna förbindelse i sin film, och sedan tog James V Hart fasta på detta när han skrev manus till Coppolas film.

En som uppenbarligen älskar BRAM STOKER’S DRACULA är Luc Besson. Besson har sagt att det han tycker mest om i berättelsen om Dracula är kärkekshistorien – men det fanns alltså ingen sådan före Curtis’ och Coppolas filmer. Besson har själv skrivit manus till sin film och resultatet har liknats vid en BRAM STOKER’S DRACULA fan film. En del anser att Besson bör stämmas för plagiat.

Caleb Landry Jones spelar Vlad III och ett långt stycke av inledningen utspelar sig i 1400-talets Transsylvanien. Vlad är en fruktad krigare, men han älskar sin Elisabeta (Zoë Bleu, Rosanna Arquettes dotter) över allt annat. Vlad och hans soldater är ute och krigar och bär sig åt, och det bär sig inte bättre än att Vlad av misstag dödar Elisabeta när hon kommer i vägen för hans svärd. Vlad blir inte munter och förkastar Gud och har sig, och blir vampyr.

Hopp till Paris i slutet av 1800-talet. Jo, filmen utspelar sig i Frankrike och inte i England. På grund av detta har det gjorts några ändringar. Till exempel är nu Abraham Van Helsing en namnlös präst som spelas av Christoph Waltz. Elisabeta är återfödd som Mina. Lucy har kombinerats med Renfield och blivit Minas kompis Maria (Matilda De Angelis), som vampyriseras och blir Draculas lustfyllda medhjälperska. Dr Seward är nu dr Dumont (Guillaume de Tonquédec). Jonathan Harker (Ewens Abid) heter dock fortfarande Jonathan Harker.

Folk hittas döda i Paris, de har bitmärken i halsen och är tömda på blod. Prästen, som alltså bara kallas prästen, förstår genast att det är en vampyr som härjar – och inte vilken vampyr som helst, utan Dracula. Dracula hittar Mina och gör sitt bästa för att sätta in en stöt.

Caleb Landry Jones är en rätt vissen Dracula. Han ser mest ut som en klenare Brian Thompson i peruk. I några scener får vi se Jonathan Harker besöka Dracula i den senares dunkla slott – dessa scener kommer först en bra bit in i filmen – och här har Besson verkligen gått för långt i sin imitation av Coppolas film. Här ser Dracula nästan exakt ut som som Oldman gjorde i dessa scener.

Filmens tredje akt och upplösning är inte bra alls, det är riktigt dåligt.

… Men. Allt är inte att förkasta i Bessons film. Estetiskt sett tycker jag att den ser bättre ut än Coppolas version. Den ser lite mer europeisk ut. Det är påkostat och bitvis riktigt inspirerat. Jag gillar folklivet och myllret på Paris’ gator. Här finns en bisarr scen från Versailles där det hålls en bal – och vi får ett koreograferat, komiskt dansnummer. Draculas medhjälpare i slottet är små gargoyler av sten som vaknat till liv. Jag önskar att dessa scener fanns med i en annan, bättre film.

Danny Elfman står för filmmusiken. Även där luktar det plagiat – musiken är alldeles för lik Wojciech Kilars musik från BRAM STOKER’S DRACULA, medan ett romantiskt pianostycke låter som Claudio Gizzis tema från BLOOD FOR DRACULA.

Jag har inget emot att det görs nya Draculafilmer och jag har inget emot att Luc Besson ville göra en Draculafilm – men varför valde han att göra sin film på det här sättet? Varför var det ingen som stoppade honom? Folk måste väl ha sett och förstått vad det var han höll på med, till exempel borde någon ha ryckt in och påpekat att Dracula inte kan se ut som Gary Oldman.

Nåja. DRACULA: A LOVE TALE är om inget annat bättre än Dario Argentos vedervärdiga DRACULA från 2012.