Om att se och inte se och om att bortse

”Ser du hur kameran smyger på dem?” sa jag. 

”Sånt ser inte jag,” sa farsan. 

Vi satt och tittade på två Hillmandeckare på SVT Play under julhelgen. DAMEN I SVART och MANNEKÄNG I RÖTT, bägge från 1958, bägge i regi av Arne Mattsson, den förstnämnda i svartvitt, den andra i färg och Scope. Mattsson, som hade en märklig och spretig karriär, är min svenska favoritregissör. Under de sista decennierna av sin karriär gjorde han en rad udda B-filmer, alldeles på slutet samarbetade han med Mats-Helge Olsson, men när han på 50- och 60-talen stod på toppen av sin karriär gjorde han några av de flottante och mest eleganta filmer som producerats i Sverige. MANNEKÄNG I RÖTT är närmast att betrakta som en proto-giallo, den kom sex år före Mario Bavas liknande BLOOD AND BLACK LACE, som även den är ett färgsprakande, estetiskt framstående mordmysterium som utspelar sig på ett modehus. Bava fokuserade dock mer på morden och chockeffekterna.

I Hillmandeckarna, som MANNEKÄNG I RÖTT tillhör, låter Mattsson ofta kameran smyga omkring, som om den spionerar på rollfigurerna – något Dario Argento också gärna gjorde i till exempel DEEP RED och TENEBRAE. Jag förvånades över att min farsa inte lade märke till detta. Han var helt fokuserad på handlingen. Dock gjorde Mattssons teknik sitt jobb, eftersom farsan tyckte att DAMEN I SVART var kuslig.

Igår såg vi SKYFALL från 2012, en Bondfilm jag sett flera gånger, men som farsan inte kom ihåg om han sett eller ej. Detta är med bred marginal Daniel Craigs bästa Bondfilm och en bra film rent allmänt. Det är en film med en besynnerlig stämning, den besitter ett slags surrealism och poesi i kombination med våldsamheterna. I synnerhet scenerna från Shanghai imponerar, med Bonds ankomst i en liten båt och slagsmålet med Ola Rapace, som ser ut som kinesisk skuggteater.

Återigen var detta något farsan inte lade märke till. Han var helt fokuserad på handlingen – som han inte gillade. Han tyckte att det hela mest var dumt. Jo, det är kanske dumt – om handlingen är det enda man bryr sig om. Jag väljer ofta att bortse från handling och eventuella brister i denna när jag ser en viss typ av film, till exempel italiensk giallo, eller Jean Rollins poetiska vampyrfilmer, eller utstuderad action som John Wick-serien. Filmer där det är annat än den direkta handlingen som är det viktiga. Filmer som man skulle kunna jämföra med ett berömt konstverk, till exempel en tavla, vars motiv kanske är banalt, men som besitter något annat som höjer verket.

Jag förvånas ofta över att en del människor inte noterar vissa, som jag tycker, uppenbara saker. På 90-talet hade jag en kompis som jobbade i en videobutik. En dag frågade han mig varför det var svart upptill och nertill i vissa filmer. Jag förstod först inte vad han menade, och när jag fattade att det var letterbox han åsyftade trodde jag att han skojade med mig. Men icke. Jag förklarade att om han ser en film på bio så är ju bilden mycket bredare än på en 4:3-TV, som vi ju hade på den tiden. ”Jasså?” sa min kompis. ”Det har jag aldrig tänkt på.”

För några år sedan var jag hemma hos en äldre släkting som tittade på den danska TV-serien Matador på DVD på sin widescreen-TV. Bilden, som ursprungligen var i 4:3, var utdragen till 16:9. Jag sa till min släkting att TV:n var felinställd, jag erbjöd mig att fixa det, men det fick jag absolut inte göra. ”Nej, nej, nej, det är väl inget fel på det här?” sa min släkting, trots att alla var utdragna på bredden. Rollfiguren Fede var fetare än någonsin.

Jag förvånas även över att en hel del människor kan titta på riktigt rudimentära, halvtaffliga och fula filmer och TV-program, och tycka att det är engagerande och spännande, som om det estetiska inte har någon som helst betydelse. Fast det är klart, i många av dagens TV-serier finns det så lite visuell information att de ibland känns som radioteater med bilder, som om de gjorts för att publiken ska kunna göra något annat samtidigt.

Det är inte bara film och TV det här gäller. Häromåret visade en kille upp ett nytt, svenskt seriealbum. ”Kolla, vad snyggt det är!” sa han. Jag sa att bilderna var väl okej, men textningen såg för jävlig ut, det var Comic Sans eller något liknande, och drog ner helhetsintrycket en hel del. ”Sånt ser inte jag,” sa killen.