Ibland räcker det med Sten Ardenstam

Jag har spenderat julen hemma hos farsan och när det gäller filmunderhållning är vi då hänvisade till de TV-kanaler som erbjuds, samt SVT Play. Således har vi främst tittat på SVT Play.

Som nästan alltid är fallet när jag är hos farsan väljer vi komedier, helst svenska komedier, och allra helst gamla svenska komedier. Vi inledde förvisso med att se två av mina favoritfilmer; Arne Mattssons DAMEN I SVART och MANNEKÄNG I RÖTT, vilka inte är komedier (jag bortser från Nisse Hallberg i dessa), men därefter blev det RATTENS MUSKETÖRER från 1945 i regi av John Botvids son Rolf Botvid, och EN NOLLA FÖR MYCKET från 1962 med manus och regi av Börje Nyberg.

RATTENS MUSKETÖRER hade jag nog inte sett sedan slutet av 1970-talet, då den av någon anledning visades en eftermiddag på 16mm i skolans aula; de hade någon konstig drive med matinéer en kort period – jag minns att jag även såg Irvin Kershners RUFFLAREN (THE FLIM-FLAM MAN) från 1967 med George C Scott, DEN TANKSPRIDDE PROFESSORN från 1961, och Samuel Fullers SISTA SKOTTET (RUN OF THE ARROW) från 1957 med Rod Steiger.

Vi diskuterade varför vi alltid väljer att titta på de här gamla filmerna. RATTENS MUSKETÖRER är en komedi om tre taxichaufförer med Thor Modéen och John Botvid. Okej, Christian Bratt spelar den tredje musketören, men det är förstås ingen som ser den här filmen för hans skull – Christian Bratt är ungefär som Zeppo Marx; han är den tråkige charmören. Det räcker gott med Modéen och Botvid – filmen är liksom i hamn redan där.

EN NOLLA FÖR MYCKET hade jag inte sett tidigare. Det här är en något för lång och bitvis märkligt osammanhängande komedi med Carl-Gustaf Lindstedt, Lill-Babs och Birgitta Andersson i huvudrollerna. Resten av rollistan går inte av för hackor: Siv Ericks, Ingvar Kjellson, Toivo Pawlo, Björn Gustafson, Mona Malm, Gösta Prüzelius, Tor Isedal, Carl-Axel Elfving, Mille Schmidt, Inger Taube och Sten Ardenstam. Flera av dessa skådespelare, däribland Schmidt och Ardenstam, nämns inte ens i rollistan.

Sten Ardenstam (1921-1993) är en av mina favoritskådespelare. Ibland räcker det med Sten Ardenstam. En film kan vara riktigt kass – men så dyker Sten Ardenstam upp och så blir filmen plötsligt bra, åtminstone under de minuter han är med. Han gjorde oftast bara små inhopp, han var till exempel med som officer i de inspirerat usla militärkomedierna 47:AN LÖKEN, 47:AN LÖKEN BLÅSER PÅ och 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT. Den enda huvudroll jag i skrivande stund kan komma på, är den i SOUND OF NÄVERLUR, som antagligen är den konstigaste film som någonsin gjorts i Sverige – den regisserades av mannen som var filmfotograf på FÄBODJÄNTAN.

I synnerhet när det gäller svenska filmer från 1930- och 40-talen ville förstås det dåtida kulturetablissemanget att vi; det svenska folket, skulle se helt andra filmer än dessa ”enfaldiga” komedier. Idag, snart hundra år senare, tittar vi fortfarande på dessa enkla komedier. De filmer som då ansågs bra, viktiga och kulturellt framstående är däremot i många – kanske de flesta – fall totalt osebara. Torra, styltiga, ibland pekoraler. Med undantag för 60- och 70-talens sexfilmer och senare års deckare, var de enda svenska filmer som visades utomlands tunga dramer modell Bergman, och då oftast bara på filmfestivaler. De populäraste svenska filmerna fick vi behålla. Folk i utlandet trodde, och tror nog fortfarande, att vi bara tittar på dystra filmer och att hela Sverige är lika dystert.

Komedierna, däremot, är nästan aldrig tråkiga – de brukar alltid vara underhållande, trevliga och genuint roliga. De vinner på sina medverkande. När jag tittar på svenska filmer gjorda fram till 80-talet, ungefär, utbrister jag ofta glatt ”Oh, där är ju han! Och där har vi ju hon!” när några gamla, fina skådespelare plötsligt dyker upp. Det gör jag aldrig när jag tittar på nyare filmer. Kanske för att det råder brist på stora personligheter? Kanske för att svensk film ser helt annorlunda ut idag? Kommer folk om 50 år att utbrista ”Oh, där är ju han!” när de ser en svensk film från 2020-talet?

För övrigt gillade jag EN NOLLA FÖR MYCKET. Den var dum och slarvig, och jag förutsåg slutscenerna, men det spelade ingen roll – jag tyckte den var skojig. Dessutom är Birgitta Andersson iförd en lång rad oerhört märkliga hattar, bara en sådan sak!