TOPPRAFFEL! önskar god jul med bonusrecensioner

Foton copyright (c) Disney/UIP/SF Studios

GOD JUL PÅ ER, GREVINNOR OCH BARONER!

Där sitter ni bakom granen och svär, eftersom små bitar av kolapappret fastnat på kolan, och väntar på att Kalle Anka ska börja, så att ni kan beklaga er över att de där klippen ur de nya Disneyfilmerna är fula och obegripliga, men om inget annat var det ju Siw Malmkvist som tände ljuset.

Jag tänkte bidra med lite läsning i väntan på Kalle. Eller tomten. Eller tomtens fru, kanske. Eller Jesusbarnet. Eller Belsebub. Eller fjärsman. Eller vickningen. Det hade ni inte väntat er, eller hur! Här kommer ett helt gäng filmrecensioner.

Förr, när jag bodde i Malmö, recenserade jag allt som gick upp på bio – jag missade en eller två filmer om året. Numera ser jag inte alla filmer. Dels för att jag inte har tid, dels för att jag inte vill, dels för att mycket inte pressvisas, och dels för att jag ibland är bortrest.

Nu har jag betat av några filmer som biovisats under 2025, men som jag av olika skäl inte såg- och recenserade. Några av dessa visste jag inte ens om att de gick upp på bio. Jag hittade en lista på nätet med alla årets biopremiärer och där fanns en massa filmer jag inte hade en aning om att de visats. En farlig massa indiska filmer biovisas, åtminstone i storstäderna, helt utan fanfar. Även en massa animé får biodistrubtion. Till detta kommer alla äldre filmer, så kallade klassiker, som går upp på nytt och visas några få gånger. Det är numera omöjligt att hålla kolla koll på alla biopremiärer.

Nå – här kommer mitt uppsamlingsheat. Häll gärna upp en trevlig julgrogg innan du börjar läsa! Glögg & sockerdricka, garnera med granbarr. Eller julmust & Explorer.

PREDATOR: BADLANDS

Det kom två Predator-filmer 2025, bägge regisserade av Dan Trachtenberg, som även gjorde 2022 års Predator-film PREY. Först kom PREDATOR: KILLER OF KILLERS, en animerad film som hade premiär direkt på Disney+. Jag började titta på den, men pausade efter en stund för att göra något annat, och sedan såg jag aldrig klart den. Jag får väl se till att se klart den någon dag, men stilen tilltalade mig inte.

PREDATOR: BADLANDS gick dock upp på bio, men eftersom den kommer från 20th Century/Disney så pressvisades den inte. Det här är en spelfilm – men bara nästan. Det är så mycket datoranimationer i den här filmen att det i princip är som att titta på tecknad film.

Jag har en del vänner och bekanta som tycker att PREDATOR: BADLANDS är den bästa Predator-filmen sedan den första; ROVDJURET från 1987. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker tvärtom att denna nya film är en besvikelse. Det här är ett PG-13-äventyr som utspelar sig på en planet dit en predator skickats för att ta den mest åtråvärda trofén, han ska hugga huvudet av en varelse som kallas Kalisken.

På planeten träffar predatorn, som heter Dek, på en android; en syntetisk människa, som heter Thia (Elle Fanning). Fast bara överkroppen. Underkroppen finns någon annanstans. Thia är glad och käck, och de ger sig av för att leta efter underkroppen. På vägen träffar de ett gulligt djur som gör dem sällskap. Thias androidkollega Tessa (också Fanning) har försvunnit, men hon har hittats av ett gäng illasinnade androider, hon har också blivit ond och har för avsikt att ställa till det för Dek och Thia.

Det största problemet med PREDATOR: BADLANDS är att den inte känns som en Predator-film. De tidigare, barnförbjudna filmerna var brutala och våldsamma, och innehöll mycket blod och svordomar. I denna nya film medverkar inga människor alls, här finns bara rymdvarelser och androider. Androiderna kan man slå och skjuta på hur mycket som helst utan att de blöder och inälvor trillar ut, och rymdvarelserna blöder inte rött blod. Dek är något av filmens hjälte och här finns ingen tvekamp mellan människa och predator.

Filmen är hyfsat underhållande, men det är lite väl snällt och plastigt. Det är alldeles för mycket CGI och alldeles för uppenbar sådan. Mycket av dialogen fälls på Predatorspråket. Alan Silvestris tuffa ledmotiv saknas, vilket förstås är väldigt synd.

Medan jag såg filmen kom jag på andra idéer till Predator-filmer jag hellre sett. Predator versus vikingar, till exempel. Eller en predator som hamnar i Frankrike under första världskriget. Predator i Verdun. Det hade kunnat bli rätt coolt, tycker jag allt.

TRON: ARES

TRON: ARES är ett av årets praktfiaskon. 180 miljoner dollar kostade den här att göra. Den lyckades i hela världen sammanlagt dra in drygt $142 mille, varav hälften var amerikanska biljettintäkter. Den första TRON kom 1982 och den floppade också. Eftersom TRON senare fick lite kultstatus gjordes det en senkommen uppföljare 2010, TRON: LEGACY. Den floppade. Och nu har man alltså gjort en tredje film som floppat. En uppföljare ingen efterfrågat. Jag visste inte ens att den var på gång, jag kände knappt till den när den fick premiär. Disneys marknadsföring måste ha varit minimal.

TRON: ARES är regisserad av norrmannen Joachim Rønning (KON-TIKI). Huvudrollsinnehavaren Jared Leto är en av producenterna. Leto spelar Ares, som är ett program. Fast han ser ut som en människa. Inledningsvis känns den här filmen som en uppdatering av ROBOCOP – Ares är en ny supersoldat, och skadas- eller dödas han, är det bara att göra en ny. Liksom RoboCop börjar dock Ares att utveckla känslor. Framför allt börjar han uppskatta syntpop och speciellt Depeche Mode.

De här datorprogrammen som kan kliva ut i verkliga världen kan dock bara existera i 29 minuter, därefter löses de upp och försvinner. Greta Lee spelar en forskare som utvecklat en grej som gör att dessa program kan överleva i timmar – eller kanske hur länge som helst. Därför jagar onda män henne och Ares skyddar henne.

Den här filmen är tråkig, ospännande och ointressant. Nine Inch Nails står för den anonyma och sömniga filmmusiken. Här finns några referenser till Frankenstein. Jeff Bridges dyker upp under ett par minuter. Handlingen funkar inte eftersom filmen, liksom de två tidigare filmerna, bygger på en idé som inte funkar, ett koncept jag inte köper.

M3GAN 2.0

Ytterligare ett av årets största kommersiella fiaskon. M3GAN från 2022 var en riktigt bra liten skräckfilm och den blev en av bolaget Blumhouses största framgångar. Självklart skulle det göras en uppföljare. Den första M3GAN var en av bolagets dyrare filmer, den kostade $12 miljoner att göra, men den här gången fick manusförfattaren och regissören Gerard Johnstone hela $25 mille till sitt förfogande.

Dock valde Johnstone att göra en helt annan typ av film. Istället för skräck gjorde han en actionfilm, en science fiction-actionkomedi som har en del gemensamt med TRON: ARES. Megan var ju en liten robotdocka med avancerad AI som blev mordisk och gick bärsärkagång i den första filmen, som jag tyckte var bättre än DEN ONDA DOCKAN. I uppföljaren har ett ondskefullt företag använt tekniken bakom Megan för att utveckla ett supervapen; den vuxna robotdockan Amelia (Ivanna Sakhno), som används som sexig agent och lönnmördare. Megans skapare Gemma (Allison Williams) ser till att återuppliva Megan för att hjälpa till att stoppa Amelia och det onda företaget.

Jag vet inte riktigt varför M3GAN 2.0 floppade. Antagligen för att publiken förväntade sig en skräckfilm och i stället fick något annat. Det här är nämligen en rätt bra film. Det är en kul actionfilm med flera coola inslag. Den är lite väl lång, men den är underhållande och inte lika tråkig som TRON: ARES. Tyvärr lär det inte bli fler filmer om Megan.

Filmen innehåller en skojig referens till TV-serien KNIGHT RIDER – eller NATTENS RIDDARE, som den hette på svensk TV på 80-talet. Här finns även flera referenser till Steven Seagal, vilket är lika skojigt som oväntat.

JURASSIC WORLD: REBIRTH

Jag var bortrest när JURASSIC WORLD: REBIRTH pressvisades, och eftersom jag inte brukar tycka att de här filmerna är speciellt bra brydde jag inte om att se den lite senare – jag såg den pissusla JURASSIC REBORN istället. Men nu har jag sett den.

Jag läste några recensioner av JURASSIC WORLD: REBIRTH inför premiären. De var alla mer eller mindre negativa. En recensent i en av landets större morgontidningar, det var en kille som inte brukar skriva om film, spydde galla över filmen och ansåg att det var en av de sämsta filmer han någonsin sett. Han kan inte ha sett speciellt många filmer – och han har definitivt inte sett JURASSIC REBORN.

Efter att ha sett filmen undrar jag vad det är folk klagar över. Nej, det här är ingen jättebra film – men jag tycker nog att filmen, som regisserats av Gareth Edwards, är bättre än de senaste JURASSIC WORLD-filmerna.

Scarlett Johansson spelar den tuffa Zora – jag hoppas att hennes rollfigur är döpt efter skådespelerskan Zora Kerova från CANNIBAL FEROX. Zora är en före detta soldat, eller något åt det hållet, och hon anlitas för att följa med den skumme och uppenbart onde Krebs (Rupert Friend) för att följa med till en ö, där de ska utvinna DNA ur dinosaurer. Med sig har de även en snäll forskare (Jonathan Bailey) samt diverse löst folk som utgör båtens besättning.. På vägen hittar de en familj som attackerats av en dinosaur när de försökt korsa Atlanten i en segelbåt, de får följa med till ön. Väl framme på ön dödas de en i taget av hungriga urtidsmonster. En kille kissar i djungeln en längre stund.

JURASSIC WORLD: REBIRTH påminner en hel del om KING KONG; den första halvan av KING KONG, när en expedition traskar runt i djungeln och utsätts för faror. Fast utan King Kong, förstås. Istället får vi en svettig Scarlett Johansson iförd linne och pilotsolglasögon.

Den där familjen, med tillhörande pojkvän, som plockas upp är lite irriterande. Med sina två timmar och tretton minuter är filmen alldeles för lång, det hade lätt gått att kapa 20-30 minuter ur andra akten, när det blir lite segt och tjatigt; det händer inte så mycket eftersom de bara drar omkring i djungeln och det ena monstret efter det andra dyker upp. Men i övrigt tycker jag att det här är helt okej, det är ett lite gammaldags djungeläventyr.

De tre senaste filmerna Gareth Edwards regisserat är alla av någon anledning två timmar och tretton minuter långa. Mystiskt!

I KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER

Ännu en film som inte pressvisades och jag hade nog inte noterat att den faktiskt gick upp på bio i Sverige om inte en kollega i Stockholm delat ett foto på Instagram där han var på väg in i en salong för att se den.

Jag såg faktiskt om 1997 års JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN för ett par år sedan, jag såg de första två-tre filmerna i serien, eftersom jag inte kom ihåg någonting alls av dem; inte mer än att mördaren var maskerad som fiskare. De var väl inget vidare, tyckte jag.

Det här var slashers som kom i kölvattnet efter SCREAM, 1996. Genren hade fått en nytändning, approachen var lite annorlunda jämförd med 80-talets slaktorgier, och målgruppen var en annan. Jag var vuxen när de här filmerna kom. När jag var tonåring och skulle se en skräckfilm, kunde vi stå utanför biografen och titta på affischen och lobbybilderna, och spekulera om hur otäckt och blodigt de skulle bli. När SCREAM och de andra filmerna kom i slutet av 90-talet reagerade jag på att det såg lite annorlunda ut utanför biograferna. Filmaffischerna avbildade nu oftast huvudpersonerna, som stod uppradade. Istället för blodtörstiga grabbar stod det nu flickor och pekade på affischerna och sa ”Vem tycker du är sötast?”. De här filmerna var förvisso ofta mer påkostade än 80-talets slashers, men de var även tamare för att locka en så bred publik som möjligt.

Jag hade faktiskt inte läst någonting alls om 2025 års I KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER innan jag nu såg den. För regin står Jennifer Kaytin Robinson, som även var med och skrev manus. Jag funderade på om det här skulle vara en nyinspelning av den första filmen, eller en ny adaption av romanen från 1973, vilken skiljer sig väldigt mycket från filmen – författarinnan Lois Duncan blev allt annat än nöjd med filmen från 1997, hennes bok är ingen slasher och innehåller ingen mordisk fiskargubbe.

Filmen börjar och vi presenteras för en rad avskyvärda människor, ett gäng unga vuxna som är rika, osympatiska och har utstrålning som panerad fisk i en skolmatsal 1975. De är på en lyxig fest, sedan kör de bil samtidigt som de super och röker på, och de råkar orsaka en olycka i vilken en för dem okänd bilist omkommer. De ringer efter polis och ambulans och smiter.

Ett år senare ska en i gänget gifta sig. Hon får ett kort med texten ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”. Kort därpå dyker fiskargubben upp och tar kål på folk.

Jag tänkte att det här var ju en ovanligt lam nyinspelning. Men – efter en halvtimme visar det sig att det inte alls är en nyinspelning utan en uppföljare till den första filmen, de övriga filmernas existens ignoreras. Hjältinnan Ava (Chase Sui Wonders) behöver hjälp och kontaktar hjältinnan från 1997, Julie, som åter spelas av Jennifer Love Hewitt. Jag har inte sett Hewitt i något sedan TROPIC THUNDER, 2008, och kände först inte riktigt igen henne – 1997 var hon 18. Hon verkar numera mest ägna sig åt att producera och regissera.

Även Freddie Prinze Jr återkommer som Ray. Honom har jag inte sett sedan SCOOBY-DOO 2: MONSTREN ÄR LÖSA, som kom 2004. Numera är han gråhårig. Freddie Prinze Jr:s fru Sarah Michelle Gellar dyker också upp, men eftersom hennes rollfigur mördades 1997, figurerar hon nu i en mardrömsscen – och hon har föryngrats digitalt. Eftertexterna av bryts för en bonusscen i vilken Brandy Norwood återkommer som Karla. Denna scen antyder ännu en uppföljare.

Ungefär halvvägs in tar filmen sig och blir hyfsad – det här är sebart, men absolut inget jag skulle rekommendera. Upplösningen är långsökt och dum. Usla poplåtar spelas på soundtracket.

Visst är det en märklig trend, det här att göra uppföljare som får exakt samma titel som originalfilmen – som till exempel HALLOWEEN från 2018 och SCREAM från 2022. Vad är det för poäng med detta?

För övrigt spelas en av rollfigurernas far av Billy Campbell. Det var han som spelade Rocketeer 1991.

TV-serien från 2021 på Amazon Prime har jag inte sett.

HEART EYES

Jag hade inte den blekaste aning om att HEART EYES faktiskt gick upp på bio i Sverige. Nej, den pressvisades inte, men jag tycker allt att jag borde noterat affischer med den på Filmstaden, eftersom jag är där en eller flera gånger i veckan.

HEART EYES, i regi av skådespelaren Josh Ruben, är en slasher. Åtminstone trodde jag det innan jag såg filmen. Jag hade inte den blekaste aning om att det här är en skräckkomedi. Inte nog med det – det här är antagligen världens första romantisk komedi-slasher!

De helger det görs flest skräckfilmer om är förstås jul och halloween, men det finns en hel hög filmer om Alla hjärtans dag. De mest kända är MY BLOODY VALENTINE från 1981 och dess nyinspelning från 2009, samt VALENTINE från 2001. Till samlingen kan vi lägga HEART EYES.

HEK, Heart Eyes Killer, är en maskerad tosing som åker runt i USA och mördar unga par på Alla hjärtans dag. Han har hållit på i flera år utan att gripas.

Det är Valentin. Olivia Holt spelar den rara Ally, som jobbar på ett parfymföretag, där hon tagit fram en reklamkampanj som hennes argsinta chef hatar. Chefen har anlitat en ny kille, frilansaren Jay (Mason Gooding, son till Cuba Gooding Jr), för att ta över kampanjen. Jay föreslår att han och Ally ska träffas på en restaurang på kvällen för att diskutera kampanjen.

Ally attraheras av Jay, men middagen går inget vidare, de börjar bråka och Jay går därifrån. Ally springer efter och passar på att kyssa Jay. Det ena leder till det andra och de hamnar hemma hos Ally. Men vem väntar där? Jo, Heart Eyes Killer, förstås.

Resten av filmen består av att Ally och Jay jagas av den blodtörstige mördaren som slaktar allt och alla i sin väg. Devon Sawa och Jordana Brewster spelar poliserna Hobbs och Shaw, som jagar mördaren och misstänker Jay. De påstår sig aldrig hört talas om filmen HOBBS & SHAW när Ally nämner den.

HEART EYES innehåller många klyschor vi känner igen från romantiska komedier, filmen driver med dessa klyschor. Här finns en fantastisk replik där man lyckats sy ihop en rad titlar på romantiska komedier till en fullständig mening.

Som slasher levererar filmen med råge. HEART EYES är våldsam och bitvis jäkligt blodig. Offren knivhuggs, styckas och mosas. Innehåller våld med dildo.

Jag gillar verkligen där här filmen. Den är konstant underhållande och väldigt rolig. Jag tycker att HEART EYES är bättre än de senaste SCREAM-filmerna.

Det enda jag inte gillar i filmen är några riktigt vedervärdiga poplåtar på soundtracket.

SHELBY OAKS

Jasså, SHELBY OAKS gick också upp på bio i Sverige? Där ser man. Vad skulle den här upp på bio att göra?

SHELBY OAKS har fått rätt mycket skit i USA beroende på att många inte gillar killen som gjort filmen; Chris Stuckmann. Stuckmann har en YouTube-kanal där han recenserar film. Själv har jag sett ytterst få av hans recensioner, jag tycker mest att han är trist och ointressant. Nu har alltså en filmkritiker gjort en egen långfilm, självklart måste den sågas, tycker folk.

Den här filmen finansierades med crowdfunding – och den slog rekord på den fronten. Det här är den skräckfilm vars crowdfundingkampanj varit mest framgångsrik. Målet var $250 000, men Stuckmann kammade hem $1 390 845. Sammanlagt var 14 720 personer med och stöttade. Distributören NEON införskaffade rättigheterna till filmen och gav Stuckmann ytterligare en miljon dollar, så att han kunde filma en rad specialeffekter han inte tidigare hade råd med. Mike Flanagan gick in som exekutiv producent och satte sitt namn på filmen.

… Men … Nu är det här faktiskt en dålig film. Belackarna hade rätt.

Filmen inleds med en prolog som är 17 minuter lång. Denna prolog är en found footage-film. Verkligen? Finns det fortfarande folk som gillar sådant?

Därefter övergår det till att vara en ”vanlig” film. Camille Sullivan spelar Mia, vars syster varit försvunnen i flera år. Systern hade en populär YouTube-kanal där hon och hennes team åkte runt och besökte hemsökta hus och liknande. I det sista YouTube-avsnittet verkar det som om de hittat ett ställe som är hemsökt på riktigt, de råkar ut för något vi inte får se, och sedan försvinner systern.

Mia gav aldrig upp, hon fortsatte att leta efter sin syster år efter år. Nu får hon upp ett spår. Inne i en skog finns ett kusligt gammalt hus.

SHELBY OAKS är en vissen film. Den är fullkomligt ospännande. Dessutom består den av otroligt mycket onödig utfyllnad för att komma upp i acceptabel spelfilmslängd.

Nej, det här är bara tråkigt. Filmens tillkomst är mer intressant än själva filmen.

CHAINSAW MAN – THE MOVIE: REZE ARC

I höstas satt det en stor filmaffisch för CHAINSAW MAN – THE MOVIE: REZE ARC på Filmstaden Bergakungens fasad i Göteborg. Jaha, och vad är det? tänkte jag. Animé, förstås. Men varför gör man så fet reklam för en film som inte pressvisas och som det inte ens skickas ut pressreleaser om?

Jag har noterat det de senaste åren. En hel del animé visas på bio i Sverige, jag ser affischer hänga i biograffoajéer, men de nästan smygas upp på repertoaren. Publiken verkar hitta dem ändå och eftersom det fortsätter att visas nya animé-filmer antar jag att de går rätt bra.

CHAINSAW MAN – THE MOVIE: REZE ARC, regisserad av Tatsuya Yoshihara, är faktiskt den sjunde mest inkomstbringande skräckfilmen som hade premiär under 2025. Den drog sammanlagt in över 174 miljoner dollar. Listan toppas av JURASSIC WORLD: REBIRTH, som drog in 867 miljoner dollar (dock är det, skräcködlor till trots, snarare en äventyrsfilm, anser jag). På andra plats finns intressant nog ännu en animé; DEMON SLAYER: KIMETSU NO YAIBA INFINITY CASTLE, den skrapade hem 780 miljoner dollar världen över. Denna film gick också upp på bio i Sverige, visar det sig, men den har jag inte sett – och dessutom varar den två och en halv timme, så det är inget jag utsätter mig för i första taget.

Eftersom jag inte intresserar mig för manga och animé var jag inte bekant med figuren Chainsaw Man, som först dök upp 2018 i en manga. 2022 blev mangan animerad TV-serie. Jag läser på internet att serien handlar om den tonårige Denji som ingår ett avtal med Motorsågsdjävulen. Delar av hans kropp kan nu förvandlas till motorsågar. Här finns visst också en tjej som ingått ett avtal med Krigsdjävulen och måste jaga Chainsaw Man.

… Men detta hade jag inte läst innan jag såg den här långfilmen. Jag tänkte att jag lär väl fatta ändå.

… Men det gjorde jag inte riktigt. En surrealistisk film blev ännu mer surrealistisk, eftersom jag inte begrep vad det gick ut på, och inga av gestalterna presenteras, man antas redan vara bekant med dem.

Till min förvåning tyckte jag ändå att det här var rätt trevligt. Teckningsstilen tilltalade mig, liksom den melankoliska stämningen. Till en början är det här främst en kärleksfilm – Denji är förälskad i en tjej som tar med honom på bio och tillsammans ser de en lång rad filmer de sedan diskuterar. De tycker inte om någonting!

Kort därpå råkar Denji träffa en annan tjej som till en början är rätt jobbig och påstridig, men de böjar umgås och Denji förvirras när han blir förälskad i henne också. Men det visar sig att allt inte är som det verkar.

Jag hade satt ett högre betyg om det inte vore för att den tredje akten till stora delar består av en massa hysterisk action som blir lite påfrestande att titta på. Men rent estetiskt och berättarmässigt tycker jag bättre om det här än Studio Ghiblis filmer.

Maximum the Hormone spelas på soundtracket, och det är ju coolt.