Streaming: End of Loyalty

Avdelningen för riktigt dåliga filmer.

När en film inleds med distributören Uncork’d Entertainments vinjett brukar jag sucka. Uncork’d har specialiserat sig på lågbudgetfilm – med betoningen på låg. De har hur mycket som helst i sin katalog och deras filmer fyller vissa streamingkanaler. Allt de distribuerar är inte uselt, men de verkar inte ställa några högre krav. Det här kan förstås vara trevligt för lågbudgetfilmare som vill få bred distribution, men jag har läst att en del har varnat för Uncork’d; de betalar dåligt och helst inte alls.

END OF LOYALTY, som är en actionfilm från 2023 och som nu finns att hyra, är regisserad av Hiroshi Katagiri. Han är från Japan, men är verksam i USA. I filmens eftertexter listas ett flertal japanska namn och företag, så jag antar att han fortfarande har band till hemlandet.

Hiroshi Katagiris jobbar huvudsakligen med makeup-effekter, främst som skulptör. Han har jobbat på filmer som SCANNER COP II, CASTLE FREAK, FLYKTEN FRÅN L.A., DEEP RISING, JURASSIC PARK III och på senare år CAPTAIN MARVEL, ANTLERS och AVATAR: THE WAY OF WATER. Han regidebuterade 2016 och har nu gjort fyra långfilmer.

Man tycker att han efter att ha jobbat med film i trettio år borde ha lärt sig ett och annat, men så är tydligen inte fallet. END OF LOYALTY känns som en film gjord av tonåringar. Manuset har Katagiri skrivit tillsammans med Chris Preyor, ingen av dem är tonåring.

Filmen inleds med att en gangster som heter Grant (Justice Joslin) och hans gangsterboss till far, Carmine (Michael DeBartolo), ska ha ett möte med den grymme Rooker; en annan gangsterboss, som spelas av Vernon Wells från THE ROAD WARRIOR och COMMANDO. Grant och Carmine har med sig ännu en kille, hårdingen Vincent. Vincent spelas av irländaren Simon Phillips. Simon Phillips är även verksam som producent och manusförfattare, det var han som skrev och producerade förra årets Musse Pigg-skräckis MICKEY’S MOUSE TRAP, i vilken han även spelade mördaren.

Mötet med Rooker och dennes högra hand, Yukio (Sho Ikushima), går fel. Carmine gillar inte att Rooker ägnar sig åt trafficking. De börjar skjuta på varandra. Carmine dödas, Grant såras och hamnar på sjukhus.

Nu presenteras vi för filmens hjälte, FBI-agenten Ray (Braxton Angle). Han befinner sig i Colombia på jakt efter bossen för en kartell. Varför en federal polis åker på uppdrag utomlands kan man fråga sig, han tillhör inte CIA. Dessutom skulle scenen lika gärna kunna utspela sig i USA. Ray har haft span på några skurkar en längre tid och nu konfronterar han dem på en bar. Barfajt följder. Rays kollegor blir sura.

Då får Ray ett samtal. Det är hans farsa (Michael Paré). Farsgubben vill att Ray kommer hem på en gång. Rays bäste vän sedan barndomen ligger på sjukhus. Vännen är förstås Grant. Ray och Grant hamnade på varsin sida av lagen under uppväxten.

På sjukhuset träffar Ray sin far, men även Grants elvaåriga dotter Jada, spelad av Tenley Kellogg, som är filmens bästa skådis. Jada följer med Rays namnlöse far hem för att titta på HITTA NEMO och äta popcorn. Kort därpå anländer Yukio och ett gäng hejdukar till det folktomma sjukhuset. Hejdukarna bär skidmask, det är bra, för då kan man återanvända skådespelarna.

Innan någon hinner säga ”Trör du på min hatt?” blir det fajting och skjutande. Grant och Vincent flyr. Ray följer efter.

Jada och Rays farsa har det mysigt hemma i soffan. De diskuterar tecknad film. Då rusar det in skurkar. De kidnappar Jada och sparkar skiten hur Rays farsa. Grant och Vincent anländer för sent. Ray är också sent på det, men han lyckas snabbt och enkelt ta reda på var Rooker håller Jada fången och var han förvarar de tonåringar i 30-årsåldern hans traffickingliga kidnappat.

Hejdukarna bär skidmask även i högkvarteret, där de sitter och umgås med varandra. Rooker sitter i en soffa i en stor lagerlokal. Det blir fajting och skjutande och de flesta dör på slutet.

Det här är enastående dåligt. Exemplariskt dåligt. Hiroshi Katagiri och hans team är inte bra på någonting, de misslyckas med det mesta. Manuset är dumt och osammanhängande. Här finns ingen som helst logik, det är bara konstigt. Alla beter sig konstigt. Regin är tafflig. Skådespeleriet är inget vidare. Filmfotot är platt, ljussättningen är märklig. Klippningen är dålig.

Eftersom Katagiri alltså jobbat med makeup och specialeffekter i trettio år skulle man kunna förvänta sig att actionscenerna är bra, men icke. Här finns gott om martial arts-slagsmål, men de är så illa koreograferade, iscensatta, filmade och klippta att det ser ut som om de håller på att repetera fajterna. Ljudeffekterna låter ”paff paff paff” – och det låter ungefär likadant när de skjuter på varandra; knallarna låter ”paff paff paff”. Pistolernas magasin innehåller väldigt många kulor, men kulorna tar slut när handlingen kräver det.

När Ray åker ambulans med sin svårt misshandlade far finns det ingen sjukvårdare som hjälper fadern, den ende som sitter intill fadern är Ray, som skriker att ambulansen måste köra fortare.

Det pratas mycket om familjen i den här filmen, om familjens betydelse.

EDGE OF LOYALTY ska ha kostat $1 200 000 att göra. Det låter mycket. Ungefär en miljon för mycket. Filmen ser otroligt billig ut. Filmen är ett ganska bra exempel på lågbudgetaction av idag – filmerna är alldeles för billiga för att kunna leverera det som utlovas. Det här ser ut mer eller mindre ut som en amatörproduktion.