Bio: Regnmannen

Foton copyright (c) Anders Nicander/Nordisk Film

Hannes Holm har gjort flera riktigt bra filmer. Han är dock lite ojämn. Några filmer är mindre bra. Till dessa får jag tyvärr räkna REGNMANNEN, årets premiär och som bolaget verkar tro mycket på, kanske beroende på att Robert Gustafsson har huvudrollen. Jag tror inte att Nordisk Film ska hoppas alltför mycket på den här.

Manuset till REGNMANNEN är författat av Jonas Karlsson och Hannes Holm i samarbete med Robert Gustafsson. Manuset bygger på Karlssons roman med samma namn. Dessa tre herrar har även producerat, och Gustafsson och Karlsson gör huvudrollerna, medan Holm regisserar. Det är nästan lite av ett vanity project.

Robert Gustafsson spelar Ingmar, ”Lill-Bergman” kallad, en pensionerad änkling och före detta teaterdirektör som bor i ett litet hus med stökig trädgård i en liten, liten by i Småland. Gustafsson gör mer eller mindre sin vanlige gubbe, den största skillnaden mot tidigare gubbar är att Gustafsson nu blivit märkligt lik Stellan Skarsgård. En annan skillnad är att rollfiguren Ingmar inte är rolig. Han är bitter och sörjer sin fru, som dog i cancer. Han har även dålig kontakt med sin dotter Erika (Emelia Sallhag), som är sjuksköterska.

Jonas Karlsson, iförd mustasch, gör Ingmars granne Burman; en nitisk, irriterande typ som är förbannad på sin före detta fru som lämnat honom. Han sitter och skriver ett argt brev till henne, när han inte är ute och irriterar Ingmar.

Det är sommar och det råder torka. Vattnet håller på att ta slut i Småland, tankbilar med vatten anländer, man får absolut inte vattna sina trädgårdar. Ingmar har en kran undangömd i ett buskage i trädgården. En dag upptäcker han att kranen är magisk. När han vrider på kranen börjar det att regna – väldigt lokalt, enbart över den lilla byn.

När Burman upptäcker att Ingmar kan styra vädret, hur otroligt det än låter, beslutar de sig för att göra business tillsammans. Burman kontaktar kommunen. Självklart tror ingen på att Ingmar kan göra så att det regnar, men när de överbevisats blir Ingmar en lokal hjälte. Han visar dock inte hur det går till, det är bara han som känner till kranen. Den där magiska kranen kan förändra mycket, kanske hela världen.

Jonas Karlsson är jätterolig i den här filmen – det är han som är den rolige, inte Gustafsson. Det slår mig att Karlsson mycket väl skulle kunna spela Åsa-Nisse, och med några justeringar skulle det här kunna vara en Åsa-Nisse-film; Åsa-Nisse uppfinner en regnmaskin. ÅSA-NISSE I VÄDERLEKSFORM.

Annars är REGNMANNEN en förvånansvärt seg och tråkig film, jag tittade på klockan flera gånger. Det är en vemodig film om sorg. Det är möjligt att det funkar betydligt bättre i romanen, men i filmatiseringen är det något som inte riktigt funkar, jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det det faktum att Ingmar är en lite osympatisk typ.

På en stor fest uppträder Pernilla Andersson, hon står även för filmmusiken. Henrik Johnsson är konferencier på festen – i eftertexterna står det att han spelar Henrik Jonsson, utan H. Jag träffade förresten Henrik Johnsson på en herrtoalett på Bokmässan i höstas, vi pratade en stund, mest om Åsa-Nisse och Fantomen, han var väldigt kissnödig och kunde knappt stå still, och jag försökte komma på vad fan han heter, eftersom jag hade glömt bort det.

Om REGNMANNEN blir en succé på bio återstår att se. Det är liksom ingen skrattfest, det här.