Bio: No Other Choice

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tidigare i år hade filmen PLAY DIRTY premiär på Amazon Prime Video. Den bygger på böcker av Donald E Westlake. Nu är det dags för ännu en Westlake-filmatisering.

… Fast när jag slog mig ner i salongen för att se filmen visste jag inte om att den byggde på Westlake. Jag hade nämligen inte kollat upp den så noga – inte mer än att det var en sydkoreansk film i regi av Park Chan-wook, han som gjorde OLDBOY, ni vet.

NO OTHER CHOICE är en filmatisering av romanen ”The Ax” från 1997. Boken verkar inte ha kommit ut på svenska, och nej, jag har inte läst den. Det finns en tidigare filmatisering av den – Costa-Gavras’ MÖRDANDE KONKURRENS, som hade premiär 2005, en fransk film som jag inte sett.

Park Chan-wook har antagligen gjort en hel del ändringar i originalstoryn. Dels har den förstås anpassats efter sydkoreanska förhållanden, men den innehåller även till min överraskning vad som närmast kan beskrivas som slapstick. Jag visste att denna thriller skulle vara en svart komedi, men jag hade inte räknat med lite mer, vad ska vi säga, handfast humor.

Lee Byung-hun spelar Man-su, som jobbat väldigt länge inom pappersindustrin. Han har en fru, Miri (Son Ye-jin), två barn, samt två hundar. De bor i en villa de trivs väldigt bra i. Man-su älskar att jobba i sitt växthus.

Men så blir Man-su en dag plötsligt av med jobbet. Han går arbetslös en längre tid, det verkar hopplöst att få ett nytt jobb. Miri, som varit hemmafru, börjar jobba och hon ser även till att styra upp familjens ekonomi. De skär ner på allt, de har inte råd att köpa mat även till hundarna, så de tar mormor och morfar hand om, och Miri säger upp Netflix-abonnemanget, vilket får sonen att genast kasta sig över sin surfplatta, så att han hinner se klart de serier han följer innan Netflix försvinner.

Miri tycker även att de ska sälja huset och flytta in i en lägenhet. Det går Man-su absolut inte med på. Miri är dock hård och bestämd, och det dyker upp spekulanter. Man-su tycker omedelbart illa om spekulanterna, som vill riva och ändra allt Man-su byggt upp, som till exempel växthuset.

Ett nytt jobb inom pappersindustrin dyker upp. Man-su vill förstås få jobbet, men det finns ett stort problem: han är inte ensam om att söka jobbet. Det finns bara en sak att göra, tänker Man-su: eliminera konkurrensen. Bokstavligt talat. Han tänker mörda de andra sökande. I hemmet har de en gammal pistol som tillhört en Viet Cong-soldat, den kan komma till användning.

NO OTHER CHOICE är en film som har ett stort problem: den är märkbart lång. Av någon anledning varar den två timmar och 19 minuter (Costa-Gavras’ film varade en timme och 57 minuter). Men den känns ännu längre än så. Det känns som om filmen aldrig slutar. Den bara fortsätter och fortsätter, det är segt och lite planlöst.

… Men jag kan inte hävda att det här är en dålig film. NO OTHER CHOICE är rätt bra. Vissa humorinslag är kanske lite malplacerade och eventuell satir över koreanska arbetsförhållanden går mig över huvudet.

Det är en snygg film. I synnerhet en nattscen på en kustväg gjorde intryck; Park Chan-wook låter en klippa mitt i bild dela in bilden i något slags naturlig split screen; till vänster ser vi det ödesmättade havet, till höger en bil på vägen.

Dock hade man utan problem kunnat klippa bort 30-40 minuter. Jag gäspade och tittade ofta på klockan.