Bio: Nouvelle Vague – Den nya vågen

Foton copyright (c) TriArt

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

… Fransk-amerikanskt.

De senaste åren har jag några gånger diskuterat den nya franska vågen med ett par vänner. Jag har egentligen ingen större relation till franska vågen – av ganska naturliga skäl: jag är ungefär trettio år för ung för att ha varit med när det begav sig och jag har har aldrig varit specialintresserad av ämnet, inte på samma sätt som jag är av italiensk 70-talsfilm. Jag har sett några av de viktigaste och mest kända filmerna. Dessutom var det ganska svårt att se äldre fransk film när jag växte upp, väldigt lite släpptes på video med text på språk jag förstår, lika lite visades på TV. Jag har tagit igen en del det senaste decenniet.

En god vän till mig – som faktiskt är trettio år äldre än jag – hävdar att Jean-Luc Godards TILL SISTA ANDETAGET från 1960 är den bästa film som någonsin gjorts, men han har inte vågat se om den sedan den kom. Jag såg om den filmen häromåret. Det är en cool film – men jag tycker nog att det är en film som är mer intressant än bra. Kanske beroende på jag jag inte var med 1960.

När jag pratat om den franska vågen med mina vänner har jag jämfört filmerna med Quentin Tarantino. Jag märker att folk som är tio-tjugo år yngre än jag och inte såg Tarantinos filmer när han dök upp med dunder och brak i början av 90-talet ser på de filmerna på ett annat sätt än jag. RESERVOIR DOGS och PULP FICTION upplevdes som något nytt och fräscht när de kom. Filmerna var inte lika nyskapande som den franska vågen; film var en yngre konstform 1960 och det gick fortfarande att göra något som aldrig gjorts tidigare. Tarantino var förstås inspirerad av andra, tidigare filmer och regissörer, däribland franska vågen-filmer, men när RESERVOIR DOGS kom hade bioutbudet en längre tid dominerats av breda publikfilmer och actionfilmer. Tarantino kom som en frisk fläkt, en energiboost, och skapade en trend. Independentfilm blev en genre på 90-talet, snarare än att vara filmer som faktiskt är oberoende.

Sedan följde alla Tarantino-imitationer och parodier, och stilen kändes snart uttjatad. Samma sak gäller den nya, franska vågen – det första jag tänker på när jag hör termen är Jean Kenneth Longueurs film LE FROMAGE GRAND. Det är inte ens en riktig film – det är Monty Pythons parodi på franska vågen. Franska vågen har imiterats och parodierats i 65 år nu.

Jean-Luc Godard dog 2022, han skulle bli 92 det året. Han var verksam in i det sista och regisserade sammanlagt 138 lång- och kortfilmer – fyra av dessa hade premiär först efter hans död, den sista så sent som i år; 2025. Jag ögnar igenom hans filmografi och konstaterar att jag sett väldigt lite av det han gjort; det är TILL SISTA ANDETAGET, ALPHAVILLE och några till.

NOUVELLE VAGUE – DEN NYA VÅGEN är en film av amerikanen Richard Linklater. Det senaste jag såg av honom var HIT MAN för två år sedan. Denna nya film, som hade premiär i Cannes, handlar om Godard och inspelningen av TILL SISTA ANDETAGET.

… Och det här är antagligen den bästa film jag sett i år.

Under filmens titel i förtexterna står det att den är copyright 1959 – och om jag inte visste att det här är en ny film, hade jag kunnat gå på det! Förvisso är berättarteknik och klippning något modernare, men det här ser verkligen ut som en film från 1959. NOUVELLE VAGUE är skjuten på 35mm, den är i svartvitt och den visas med så kallad normalbild, det vill säga det gamla filmformatet som håller ungefär samma dimensioner som gamla TV-apparater; 4:3. Bildkvalitén är en liten aning ruffig.

Jag vet inte speciellt mycket om Jean-Luc Godard och om hur det gick till när TILL SISTA ANDETAGET spelades in, jag har ingen aning om hur nära verkligheten Linklaters film ligger, men jag köper det här med hull och hår – NOUVELLE VAGUE känns ytterst autentisk, det känns som att titta in i Paris 1959, det är övertygande.

Guillaume Marbeck, som tidigare bara agerat i ett par kortfilmer, spelar den excentriske Godard, som inte tar av sig sina solglasögon en enda gång under filmens gång. Han är en arg men uppskattad filmkritiker på tidskriften Cahiers de cinéma (startad 1951 och ges ut än idag), scenerna från redaktionen är fina – bland annat finns här en scen där tre kritiker sitter med varsin skrivmaskin runt ett bord och skriver recensioner.

”Allt man behöver för att göra en film är en pistol och en flicka,” resonerar Godard när han ska göra sin långfilmsdebut. Producenten Georges de Beauregard (Bruno Dreyfürst) ger Godard tjugo dagar för att spela in TILL SISTA ANDETAGET. François Truffaut och Claude Chabrol var involverade i storyn, men det fanns inget färdigt manus när de började spela in, Godard skrev några scener varje morgon.

Alla mer eller mindre kända personer som medverkar presenteras i bild med namnet utskrivet; de står uppställda och tittar in i kameran, många av dem medverkar bara kort i bakgrunden, som medlemmar av filmteamet. Aubry Dullin har förvisso ingen boxarnäsa, men han gör en porträttlik Jean-Paul Belmondo. Zoey Deutch spelar den amerikanska filmstjärnan Jean Seberg, som anlitas för den kvinnliga huvudrollen, hon gillar inte projektet och sättet filmen görs på, och hon längtar hem till Hollywood. Alla röker oavbrutet filmen igenom.

Godard är otroligt lynnig under inspelningen, regler är till för att brytas, resonerar han; ibland regisserar han bara två timmar på en dag, sedan har han slut på idéer, och producenten de Beauregard drivs till vansinne – filmen kommer aldrig att bli klar. Men filmen blev förstås klar, den blev till allas stora förvåning en stor framgång och en filmhistorisk milstolpe.

Det här är inte bara en intressant film om skapandet av en film, det är även en jäkligt rolig film. Det är en cool film, men coola scener och ibland cool musik på soundtracket. Jag tänker att det vore kul och inspirerande att vara med i det där franska filmgänget 1959 – men om jag; den människa jag är idag, skulle förflyttas dit för att plötsligt leva på 50- och 60-talen, hade jag antagligen ganska snart blivit less – mycket av det jag gillar och älskar idag fanns ju inte. Jag gillar verkligen inte 60-talspop!

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Den är ytterst trivsam, underhållande, givande och kul. Lustigt nog tycker jag bättre om NOUVELLE VAGUE än TILL SISTA ANDETAGET. Jag brukar ytterst sällan dela ut femmor i betyg här på TOPPRAFFEL!, det är nog ett par år sedan jag senast gjorde det, och ofta ångrar jag mig en tid senare när jag känner att det hade räckt med en fyra. Men den här gången gör jag ett undantag!