Serier – fattigmansbio?

”Det bör finnas ett jämviktsförhållande mellan text och teckning. (…) Serien är en blandning mellan text – som inte är litteratur, utan snarare skriven dialog – och teckningar, som inte kan betraktas som konst, vilka ansluter till en text och upprepas ett antal gånger, något som förklarar att de inte ser riktigt fullföljda ut. Det är denna tvåsidighet som är seriens charm, och som är orsak till att vissa människor inte kan läsa serier.” Ur en intervju med Jacques Tardi gjord 1983, publicerad på franska i PLGPPUR nr 14, och på svenska i Bild & Bubbla nr 4/1984.

Så länge jag kan minnas har jag ofta fått höra att serier inte är film. Serier ska inte jämföras med film. För en del år sedan utbrast en svensk serietecknare nästan lite upprört att ”serier är något helt annat” när jag nosade på ämnet.

Samtidigt görs det ständigt försök att upphöja serier till litteratur. Serier är ingen egen konstart, serier är litteratur. Kanske i försök att få serier att bli mer accepterade.

Jag funderar ibland på varför det är så, varför denna åsikt frodas – att serier inte ska jämföras med film. Är det kanske för att de som är av denna åsikt anser att film har lägre status än litteratur?

Tecknade serier hittar vi någonstans mittemellan film och litteratur – men på en skala befinner serier sig närmare film. Det är något jag tycker är en nödvändighet. För att en serie ska kunna fungera som just serie, måste den närma sig filmen och det filmiska. En serieskapare som inte klarar av detta är för det mesta dömd att misslyckas.

Under en lång period på 90-talet, när jag skrev i dagspress, fick jag nästan samtliga seriealbum som gavs ut i Sverige hemskickade så att jag kunde recensera dem. Det fortsatte att trilla in en del album även på 2000-talet, om än alltmer sällan. En del av dessa album skrev jag inte om – och en del klarade jag inte ens av att läsa klart.

Jag minns att jag fick ett album av en svensk serieskapare, jag minns inte vem, utgivet på ett etablerat förlag, jag minns inte vilket, som fick mig att undra varför det överhuvudtaget givits ut. Förvisso var det vad jag minns ganska illa tecknat, men det var inte det som var problemet. Problemet låg i de enorma bristerna vad gällde serieberättande. Att berätta i serieform. Det fanns inget flyt i berättandet, det hände för mycket mellan de enskilda serierutorna, och bilderna tillförde ofta ingenting. För att göra det värre hade dessutom flera pratbubblor placerats i fel ordning, upphovspersonen verkade inte förstå att den replik som fälls först måste placeras till vänster eller högst upp för att läsordningen ska bli korrekt.

För drygt femton år sedan satt jag på McDonald’s i Malmö och läste Skånska Dagbladet. På kultursidorna fanns en recension av ett seriealbum – återigen minns jag inte vilket album det var och vem som hade gjort det. Albumet recenserades av en kvinna som inte brukade skriva om serier – och texten illustrerades inte med bilder, inte ens omslaget fanns återgivet. Recensenten tyckte mycket om albumet, hon ansåg att det var ”viktigt och angeläget”, eller något åt det hållet.

En tid senare fick jag syn på det där albumet i en butik. Jag bläddrade i det. Jösses. Det såg för jävligt ut. Där fanns ingenting som inbjöd till läsning – om man nu inte var väldigt intresserad av ämnet som behandlades.

Det här handlar inte om att rita bra eller dåligt, om att rita snyggt eller fult. Det handlar om att kunna berätta i serieform. Det finns fula serier som är utmärkt berättade. Men ofta undrar jag varför vissa serieskapare har valt att göra en serie. De har uppenbarligen något de vill berätta, men det hade gått lika bra – eller bättre – med prosa. Massiva textblock med en och annan illustration är inte nödvändigtvis serier, även om det ibland förekommer pratbubblor eller ljudeffekter (och då åsyftar jag inte Blake & Mortimer!).

Kanske är det jag som är konservativ när det gäller serier. Serieläsarna har förändrats. Jag pratade en gång med en serieförläggare som sa att förlagets läsare inte var traditionella serieläsare. Traditionella serieläsare, det är väl sådana som jag. Jag är född på 60-talet. När jag växte upp läste alla serier, serier fanns överallt, serier låg i högar på pojk- och flickrum, de fanns i väntrum och på alla möjliga ställen. Min generation har serier i blodet. När jag började göra egna serier var det inget val jag gjorde, det var en självklarhet. Dessutom var serier då en av världens största- och mest inkomstbringande underhållningsformer. Serier fungerade som något slags fattigmansbio. Det visades inte så mycket på TV när jag växte upp och filmutbudet på biograferna var begränsat, dessutom kostade det pengar att gå på bio och man kunde inte se de riktigt fräna filmerna, eftersom de var barnförbjudna. Alltså läste man serier för att stilla sin törst efter spänning och humor.

Dagens yngre serieläsare och serieskapare är i många fall inte uppvuxna med serier på samma sätt som jag. Därför kan de ta sig vissa, vad ska vi kalla det, friheter när de ritar serier, vilket får mig att rygga tillbaka. Och samtidigt accepterar läsarna detta utan problem. De är nöjda så länge det handlar om något som tilltalar dem eller om något de kan relatera till. Recensenten på Skånska Dagbladet jag nämner ovan var sannolikt en ovan serieläsare – och ovana serieläsare har förstås en tendens att missa brister. Jag gissar även att en del kulturskribenter gärna vill tro att något är ”bättre” om det ser lite ruffigt ut, som om snyggt tecknade serier per automatik är kommersiellt skräp och ointressant.

Det råder i vissa kretsar även något slags märkligt auteurtänkande idag. Samma person måste både skriva och teckna, då blir det bäst. Jag var på en vernissage här i Göteborg häromåret och snackade med några väldigt kulturella killar. Vi kom in på detta och de hävdade med bestämdhet att man måste göra allt själv för att den vision man har verkligen ska gå fram. Det är förstås dumheter. Serier handlar om att kommunicera. Man måste kommunicera på bästa tänkbara sätt. Själv är jag manusförfattare till serier. Jag kan rita, eller åtminstone kunde jag det en gång i tiden, det var ett bra tag sedan jag ritade, men jag insåg att jag inte hade det som krävs för att vara serietecknare. Dels hade jag inte tålamod att färdigställa de serier jag påbörjade, men framför allt var jag inte tillräckligt bra tecknare. Jag var bättre än de flesta, men jag ställde höga krav på mig – jag ville att det skulle se ut som Giraud, eller Wrightson, eller Franquin och så vidare. Det var inte Özcan Eralp jag såg upp till. Således samarbetar jag med tecknare som kan förmedla min vision; helst ska vi ha en gemensam vision. Jag är ofta med och diskuterar vilka tecknare som ska anlitas till mina Fantomen- och 91:an-manus, vilka som är perfekta för det aktuella Fantomenäventyret; tecknarna har alla olika styrkor och svagheter.

Sedan finns det förstås gott om otroligt skickliga tecknare som verkligen inte kan skriva egna manus, men som ändå insisterar på att göra det. Snygga teckningar kan ibland lyfta ett mediokert manus, men aldrig ett dåligt manus. Samtidigt kan fula, dåliga teckningar sänka ett bra manus – dåliga teckningar kan leda till att man inte ens bryr sig om att läsa serien. I ”Comics – den stora serieboken 8”, 1975, stod det om Tug Transom av Peter O’Donnell och Alfred Sindall att många nog kommer att läsa serien sist av de olika serierna i albumet, eftersom den ser så tråkig ut, men att många kommer att vilja läsa fler äventyr med Transom. Det slår mig nu att jag fortfarande inte har läst Tug Transom-äventyret i det albumet. Det är mer än 40 år sedan jag köpte det på bokrean.

Serier ligger närmare film än litteratur. Liksom film berättas serier i bildsekvenser. Men det finns förstås stora skillnader. Serier är ett unikt medium. Det går att göra saker i serier som är svårt att göra i film och i litteratur. Serier är en effektiv berättarteknik. Man kan skildra och återge flera olika saker på en och samma gång, vilket kanske är mediets största styrka. En serieruta kan innehålla två personer som pratar med varandra. I pratbubblor kan vi läsa vad de säger till varandra. Men, i tankebubblor kan vi även läsa vad de två personerna tänker, vilket kan vara något helt annat än det de pratar om. I en textplatta i uppe i hörnet kan det stå något helt annat som har med berättelsen, men inte personerna på bilden att göra. Personerna gör något medan de pratar – de står och gräver. De tittar inte ner och har ännu inte upptäckt det, men vi läsare ser att de råkat gräva fram Jimmy Hoffa. I bakgrunden ser vi miljön de befinner sig i – de är kanske Ödeshög. I bakgrunden ser vi även en tredje person komma cyklande. Han ropar något till de två som gräver.

Allt detta på en och samma gång i en och samma serieruta. Detta hade förstås gått att skildra på film, men det hade blivit en något längre scen – och det är alltid svårt att gestalta tankar på film, berättarröster är oftast av ondo. Det här hade självklart också gått att skildra i en roman, men det hade krävt en del utrymme, med antagligen ett flertal stycken för att det inte ska bli rumphugget och förvirrande.

Sedan finns det förstås en del grejor som är mindre lämpade för serier. Väldigt långa dialogscener, till exempel, dialoger som kan uppta ett helt kapitel i en roman, eller tio-femton minuter i en film. Sådant blir oftast riktigt träigt och trist i en serie; det blir svårt att variera bilderna om det är sida upp och sida ner med folk som bara sitter ner och pratar. Det finns de serieskapare som lyckats med detta, men de är få. Själv tycker jag även att det kan vara svårt att skildra företeelser som till exempel sport i serier. Tennis. Längdåkning. Varpa.

Serier är inte litteratur. Serier är inte film.

Serier är serier.

Eller för att citera Mads Mikkelsen: ”Tegneserier er den største kunstform.”