Bio: Psycho Therapy: The Shallow Tale of a Writer Who Decided to Write About a Serial Killer

Foton copyright (c) Njutafilms

PSYCHO THERAPY: THE SHALLOW TALE OF A WRITER WHO DECIDED TO WRITE ABOUT A SERIAL KILLER är förstås en fullkomligt hopplös filmtitel, så låt oss korta ner den till PSYCHO THERAPY. Det här visade sig också vara något helt annat än det jag trodde att det skulle vara – på pressidan står det ”komedi, thriller”, på IMDb står det ”crime, horror, mystery, thriller”, och på ytterligare ett ställe, jag minns inte vilket, stod det ”dark comedy”.

Det här är en amerikansk-turkisk samproduktion, inspelad i New York, och med manus och regi av turken Tolga Karaçelik, som gör sin första film på engelska. John Magaro (från THE BIG SHORT) spelar den misslyckade författaren Keane, som hållit på med en roman om neandertalare i fyra år utan att komma någonvart. Hans fru Suzie (Britt Lower), som är den som jobbar och försörjer dem, har tröttnat på honom och vill skiljas.

När Keane äter lunch på stan kommer det fram en märklig man; Kollmick (Steve Buscemi), som påstår sig gilla Keanes förra bok. Samma kväll, när Keane sitter ensam och super i en bar, dyker Kollmick upp igen. Nu berättar han att han är en pensionerad seriemördare; han lade av innan han blev upptäckt och gripen, och nu vill han att Keane ska skriva en bok om en seriemördare, med Kollmick som rådgivare.

Den berusade Keane släpar hem Kollmick mitt i natten och den konfunderade Suzie tror att Kollmick är en äktenskapsrådgivare. Kollmick tvingas hålla sessioner med äktenskapsrådgiving, vilka går så där. Arbetet med boken går också så där – Kollmicks plan är besynnerlig. Dessutom misstolkar Suzie det hela och tror att Keane försöker mörda henne. Hon förföljer Keane och Kollmick och smyger på dem.

PSYCHO THERAPY känns som om filmskaparna klippt ihop två olika filmer. Dels en thriller om en kvinna som tror att hennes man ska mörda henne – och dels en buskis om två klantar som kidnappar folk och snubblar omkring.

De komiska inslagen; buskisen, funkar inte riktigt – det är inte speciellt roligt. John Magaro som Keane är lite osympatisk och mest irriterande. Jag förväntade mig sofistikerad svart humor och inte PANG I BYGGET.

… Däremot är scenerna med Suzie sofistikerade och eleganta. Britt Lower som Suzie är något av det snyggaste jag sett! Filmfotografen Natalie Kingstons kamera älskar hennes ansikte – Lower ser ut som hjältinnan i en italiensk giallo, det är lite Suzy Kendall över henne. Hon är fullkomligt magnetisk. Hon är visst med i TV-serien SEVERANCE, som jag aldrig sett.

Filmfotot är väldigt, väldigt bra, med en färgskala som även den gör att scenerna med Lower ser ut lite grann som en giallo. Lower bär genomgående utstuderade kläder i samma färgskalor som miljöer och ljussättning. Emellanåt, framför allt under några scener från ett hotell, påminner filmen om något av David Lynch. Autentiska New York-miljöer används på ett effektivt sätt. Nathan Klein bidrar med bra filmmusik.

Slutet är inte helt tillfredsställande – och det gäller filmen som helhet. Jag är kluven till PSYCHO THERAPY, lika kluven som filmen är. Jag önskar att Tolga Karaçelik gjort en renodlad thriller istället.

”Yes Sir, I Can Boogie” med Baccara spelas på soundtracket.