Serier: Serien om Seriestaden

SERIEN OM SERIESTADEN
#1. SERIER ÄR OCKSÅ KONST. 1996-1998
av Gunnar Krantz

På 1990-talet, när jag bodde i Landskrona där jag är född och uppvuxen, var jag så ofta i Lund att många trodde att jag bodde där. Inga av mina kompisar var studenter, inte vad jag minns, men de flesta bodde i Lund. Seriefrämjandet Skåne hade sina månatliga möten i Lund. 1995 startade vi Fantastisk Filmfestival i Lund och samma år startade vi tidningen Magasin Defekt, som gjordes på Tidskriftsverkstan i Lund. Gick jag på krogen var det i Lund, jag var på mängder av konserter i Lund, främst på Mejeriet.

… I Malmö var jag nästan aldrig. Jag kände väl några människor i Malmö, men jag hade inga kompisar där. När vi startade upp Fantastisk Filmfestival försökte vi till en början även ha visningar i Malmö, men det funkade inte – det kom inget folk. Inget av det vi försökte oss på i Malmö funkade. Jag vet inte varför. Vi kände alltmer att Malmö var en stad där ingenting funkade. Eller som en kompis sa: i Malmö bär de jeansjacka och lyssnar på Wilmer X, och sedan är det inte mer. Fast lite mer var det nog – i Malmö var det även populärt med operett och musikaler, och på kvällstidningarnas nöjessidor skrevs det gärna om gubbrock. Malmö var en industristad med gubbar i keps som gillade fotboll. Vid närmare eftertanke var Malmö som Landskrona, fast större, och de höll på fel lag.

När 90-talet blev 2000-tal försvann mina kompisar från Lund. De flesta flyttade till Malmö – och snart hamnade jag också i Malmö. De enda gånger jag besöker Lund nuförtiden är när jag ska byta tåg eller buss, och det är ju inte mycket till besök.

Vad har detta med serier och Seriestaden Malmö att göra? tänker ni medan ni häller upp en mugg franskrost.

Gunnar Krantz, professor i visuell kommunikation/teckning på Malmö universitet samt serietecknare, har gett ut en serietidning – om nu det är rätt beteckning för denna tidskrift i A3-format med bra tryck på bra papper – om hur Malmö för 25 år sedan blev ”Seriestaden”. Tidningen är på 16 sidor och innehåller en tiosidig serie, den första delen av planerade fyra, samt fotografier och artiklar. För fem år sedan gav Gunnar ut en liknande tidning om Horst Schröder och Epix.

Hemmets Journal, som gav ut Disneyserier, låg i Malmö, men i övrigt var Malmö ingen stad jag associerade med serier på 90-talet. Jag kände flera skånska serieskapare, men de flesta av dessa bodde inte i Malmö. Egmont hade köpt Semic, men låg fortfarande i Stockholm. I Stockholm låg även Atlantic, som jag jobbade lite åt, och Horst Schröder satt ju i Stockholm, liksom Galago och Tago. I Göteborg fanns Optimal Press, som gav ut de seriealbum jag skrivit, och i samma stad hade Svenska Serieakademin sitt säte. I Malmö satt han som ritade Ståkkålms-Ringo i Kvällsposten (Tony Manieri hette han) och några andra jag inte kände. I Malmö fanns även Gunnar Krantz, som jag haft kontakt med sedan 80-talet, då han först bodde i Kristianstad och sedan i Stockholm.

Gunnar inleder sin serie med att berätta kort om de tecknade seriernas historia, om hur bespottad konstformen var och om kampanjer mot serier. Sedan hamnar vi i 90-talets Malmö, där Gunnar är konstnär. Konst, konstutställningar och utställningar med serier är det som kommer att leda fram till Seriestaden. Detta första avsnitt handlar om de utställningar som Gunnar arrangerade vilka i sin tur ledde fram till Serieskolans öppnande 1999.

Eftersom jag alltså ytterst sällan var i Malmö på 90-talet kände jag inte till de utställningar Gunnar jobbade med. Eller – jag borde väl ha hört talas om dem? Det gjorde jag kanske? Jag besökte dem i alla fall inte. Om jag nu inte helt glömt bort det. Jag tittar på fotografierna från utställningarna i Gunnars tidning. På dem finns en del killar jag känner.

Jag känner några som har gått på Serieskolan i Malmö. På ”min tid” fanns inga serieskolor i Sverige. När jag gick på gymnasiet var mitt mål att efter studenten utbilda mig på the Joe Kubert School of Cartoon and Graphic Art. Jag hade beställt information från den skolan – men jag hade inte fattat att det kostade en förmögenhet att studera på en amerikansk skola. Men jag blev snart proffs ändå, jag debuterade som manusförfattare 1989, utan speciell utbildning. Serietecknarskolan i Hofors startade 1992.

Serien om Seriestaden är tecknad med reservoarpenna och stilen är skissartad, som Gunnars serier ofta varit de senaste decennierna. I tidningen skriver Gunnar att det förstås hade gått att förse teckningarna med mer svärta, intrikat gråskala och färg, men att han föredrar att visa upp det narrativa skelettet, ”det som utgörs av den rena linjeteckningen”. Jag minns att jag en gång för mer än tjugo år sedan, det var på en utställning på Landskrona Museum, frågade Gunnar om han någonsin kommer att återgå till den elegantare, Tardi-inspirerade stil han använde i sina första seriealbum på 80-talet. Gunnar pekade på en spretig teckning han gjort och sa att hans yngre jag skulle chockas om han fick se det där. Han sa även att han faktiskt hade funderingar på att göra något i sin mer detaljerade, omsorgsfulla stil. Nu har det alltså gått mer än tjugo år och än har vi inte fått se det. Jag väntar med spänning!

Teckningarna må vara enkla, men Gunnar kan teckna och han är en utmärkt serieberättare, så även här. Karln är ju trots allt professor. Detta första avsnitt känns mest som en prolog och jag ser fram emot att läsa resten!

Du kan beställa tidningen HÄR.