Amazon Prime: Oh. What. Fun.

Foton copyright (c) MGM/Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime Video-premiär på en Amazon Studios/MGM-produktion, ännu en julfilm.

OH. WHAT. FUN., som ska stavas med punkter efter varje ord, är en film av Michael Showalter, som gjorde Netflix-filmen THE LOVEBIRDS. Han har gjort många filmer, men den är den enda jag sett – ja, och den här nya då.

… Och det här är inte bra. Nu brukar jag inte gilla amerikanska julfilmer, de är ofta äckliga, men den här var ovanligt irriterande. Den har dock en imponerande rollista – och den fick mig att känna att, jösses, jag är ingen ungdom längre. Flera av de medverkande har jag inte sett i något på ett bra tag, och nu spelar de plötsligt mormor och morfar, eller medelålders. Det var inte längesedan de var i 30-årsåldern, tycker jag. Men det var det.

Michelle Pfeiffer, som hunnit bli 67, gör huvudrollen som Claire, en kvinna som tycker att mödrar inte får den uppskattning de förtjänar. Hon kämpar och stressar inför årets julfirande, hon klagar på att alla julfilmer handlar om män, och hon drömmer om att få vara med i en talk-show på TV hon gillar; programmet har en tävling där man kan vinna biljetter till juldagsavsnittet.

Claire är gift med Nick. Nick spelas av Denis Leary. Honom minns jag som snabbpratande komiker jag lyssnade på i början av 90-talet, då spelade han även rebelledaren i DEMOLITION MAN. När är han 68 och bygger Barbiehus i en familjekomedi.

Deras barn anländer för att föra jul. Felicity Jones spelar äldsta dottern Channing, som är gift och har två barn. Jason Schwartzman gör hennes make Doug. Den andra dottern Taylor, som är lesbisk och har med sig en ny flickvän varje jul, spelas av tidigare barnskådisen Chloë Grace Moretz, hon är nu plötsligt 28. Yngsta sonen Sammy spelas av Dominic Sessa, som just nu är bioaktuell i NOW YOU SEE ME: NOW YOU DON’T. Sammy har precis blivit dumpad av sin flickvän.

På andra sidan gatan bor den eleganta familjen Wang-Wasserman. Claire hatar fru Wang-Wasserman, Jeanne, som spelas av Joan Chen. Henne har jag inte sett på väldigt länge, tänkte jag. Hon var visst med i en kass actionfilm jag såg för fem år sedan, men de senaste decennierna har hon mest medverkat i osannolikt många kinesiska filmer och TV-serier. Nu är hon 64.

OH. WHAT. FUN. handlar inte om något speciellt. Claire stressar. Hon gör konstiga saker. Hon placerar smaklösa, uppblåsbara julprydnader i trädgården för att reta Jeanne. Varje jul byter hon en julklapp med Jeanne, det här året ger Jeanne henne ett doftljus med tre vekar, och då kan Claire inte ge Jeanne sin julklapp, eftersom den innehåller ett doftljus med bara en veke. Så, Claire och Channing stressar till ett köpcenter för att köpa ett doftljus med fler vekar än tre. Claire hittar ett enormt doftljus med många vekar, men eftersom det är lång kö till kassan stjäl hon det. Hon och Channing jagas av ett tjugotal butikskontrollanter och flyr efter en kort biljakt. Jaha? Ska Claire aldrig kunna återvända dit? Hon kommer ju att bli igenkänd nästa gång hon är där och handlar.

Claire har köpt biljetter till hela familjen till en dansshow på julafton, men just som de ska köra dit, stressar Claire över till Jeanne för att ge henne kakor istället för doftljus. Detta leder till att Claire blir kvarglömd – ungefär som i ENSAM HEMMA (tror jag, eftersom jag aldrig sett ENSAM HEMMA och dess uppföljare). Claire blir då så less att hon kör iväg och sätter sig på en bar, och tar sedan in på hotell. Och sedan blir det ännu konstigare när Claire kör till Burbank och lyckas lura sig in i TV-studion som sänder den där talk-showen.

I stort sett samtliga rollfigurer i den här filmen är osympatiska. Värst är Claire. Det är meningen att vi ska tycka att hon är rolig, men hon är en hemsk människa. Jag sympatiserade istället med den stackars Jeanne.

Det är nog också meningen att vi ska tycka att Claire och Nick är vanliga, enkla människor, men de bor i en enorm villa och verkar ha riktigt gott om pengar. Familjen Wang-Wassermans hem går i vitt, Vita Häxan har varit där, de ska framstå som lyxorienterade, perfektionister, och de många barnen är riktiga A-barn, men de känns nästan återhållsamma.

Jag antar att jag inte tillhör målgruppen. OH. WHAT. FUN. verkar rikta sig till samma människor som läser sådana där romaner om kvinnor som tröttnar på jobbet på reklambyrå och istället åker till New York och shoppar, och liknande böcker jag hyser fördomar om, eftersom jag förstås aldrig läst dem. Det brukar vara ett par slanka kvinnoben på omslaget. En film för samma publik som tittar på den typen av talk-show Claire gillar.

… Och ja, det blir förstås sentimentalt också.

Jag borde sätta en etta på det här. Men jag tvekar. Ett par inslag var nog lite småkul. Och jag gillar ju de medverkande skådespelarna. Jag sätter en tvåa, men den är så svag att den behöver kryckor.