Streaming: Code 3

CODE 3, som nu finns att hyra, visade sig vara något helt annat än det jag trodde att det skulle vara. Filmen listas som ”action, komedi”, således förväntade jag mig en actionkomedi. Det är är dock en dramakomedi, med betoning på drama, om ambulanssjukvårdare. Det här är dessutom en riktigt bra film, vilket jag inte väntat mig.

CODE 3 är regisserad av långfilmsdebuterande Christopher Leone, Leone har även skrivit manus tillsammans med den tidigare ambulanssjukvårdaren Patrick Pianezza, och de var noga med att alla detaljer skulle vara korrekta – vilket de sällan är i Hollywoodfilmer, ja, i filmer rent allmänt.

Rainn Wilson spelar den cyniske ambulanssjukvårdaren Randy. Han har haft detta jobb alldeles för länge, han har sett allt och han är trött på allt. Han är vresig, otrevlig och vill bara därifrån. Han lyckas, mot förmodan, få ett nytt jobb på ett försäkringsbolag; ett lugnt och fridfullt skrivbordsjobb, men först måste han göra sitt sista 24-timmarspass i ambulansen.

Han kör tillsammans med sin lika cyniske kollega Mike (Lil Rel Howery) och just den här gången får de med sig en nykomling; den unga Jessica (Aimee Carrero), som de hunsar och driver med. Det blir förstås en händelserik dag och natt, med pundare som överdoserat, psykfall som flippat, och trafikolyckor. De kör skytteltrafik till ett sjukhus där en argsint chefskirurg, dr Serano (Rob Riggle), styr och ställer.

Till en början är CODE 3 rätt rolig. Den uttröttade Randy säger roliga saker, han är sarkastisk. Flera gånger bryter han den fjärde väggen och pratar direkt med publiken. Men, halvvägs in blir filmen betydligt allvarligare. Alla olyckor och annat ambulansen kör till är realistiskt skildrade, det ser ut som riktiga bilolyckor, det sparas inte på blod och vidriga detaljer. Filmen får mig att associera till M*A*S*H, långfilmen från 1970. Randy har fått nog av sargade kroppar och döda barn, och hanterar det genom att skämta.

CODE 3 är ingen vidare bra reklam för det amerikanska sjukvårdssystemet, eller för den amerikanska poliskåren – eller för USA rent allmänt. Ambulanspersonalen är noga med att ingen dör under transport till sjukhus, eftersom det då blir mycket bökande med pappersarbete; det är bättre om folk dör innan de lastas ombord, eller direkt efter att de plockats ut. Att åka ambulans kan dessutom kosta tio tusentals svenska kronor om man inte är försäkrad, den vanligaste startavgiften lär vara 750 dollar. Dr Serano är mer mån om sig själv och sitt fina sjukhus än patienterna, och kan vägra ta hand om svårt skadade olycksoffer om salarna är fulla, trots att de redan är på plats och håller på att avlida. Några inkompetenta poliser är nära att ställa till det när de föredrar att dra sina pistoler istället för att lyssna på Randy och Mike. Ambulanssjukvårdarnas arbetspass är verkligen 24 timmar långt, med få – knappt några – pauser för lunch och toalettbesök.

Filmen inleds med att vi får veta hur mycket de anställda på amerikanska sjukhus-, och de som jobbar åt sjukhusen, tjänar. Cheferna och kirurgerna tjänar svindlande summor. Ambulanssjukvårdarna tjänar mindre än städarna.

Filmaffischen till CODE 3 får det här att se ut som en festlig biljaktsfilm, kanske något i still med den franska TAXI, men filmen visade sig alltså vara något helt annat. Det här är en bra film, den är engagerande, välgjord och intressant. Jag har ingen aning om hur det går till i Sverige. I USA verkar ambulansjobbet vara ett mindre helvete.