Bio: Uppföljaren till Sommarregn

Foton copyright (c) Lampray

Förra veckan hade den svenska filmen EGGHEAD REPUBLIC biopremiär, en mycket märklig film. Denna veckan har en annan märklig, svensk film premiär; den norrländska UPPFÖLJAREN TILL SOMMARREGN, en udda film som är märklig och egensinnig på ett helt annat sätt.

Viktor Johansson står för regin, manuset har han skrivit tillsammans med filmens ena huvudrollsinnehavare Kenneth Heino. Det här är en metafilm där gränsen mellan fiktion och dokumentär suddats ut.

SOMMARREGN heter en gangsterfilm som Kenneth Heino gjorde 1995 med sig själv i huvudrollen som Jorma. Ett låg-lågbudget epos skjutet på VHS (antar jag) som aldrig släpptes. Men – den finns alltså på riktigt och verkar ha uppnått kultstatus i vissa kretsar.

Stefan Fries spelar Sam, som ingår i en liten filmklubb där man dyrkar SOMMARREGN. Bland annat har klubben en initieringsrit för alla som ser filmen för första gången: man ska utbrista ”Ska du ha dig en bärs?” och slänga en ölburk på golvet, precis som Jorma gör i filmen.

En dag råkar han få syn på Kennet (rollfiguren stavar sitt namn utan H) på stan och blir alldeles begeistrad. Det är ju Jorma från SOMMARREGN! Fast nu är han 30 år äldre. Sam smygfilmar Kennet och får genast en storslagen idé: han och hans kompisar ska göra en uppföljare.

Kennet lever ett ensligt liv och sitter mest hemma i lägenheten och tittar på gamla videofilmer. Ett par städare som besöker honom för att röja i den stökiga lyan klagar på att det ligger VHS-filmer överallt, till och med på toaletten – Kennet läser baksidestexterna som toalettlektyr.

Sam tar kontakt med Kennet, som först är väldigt tveksam till projektet, men som snart blir eld och lågor. Åtminstone ibland, hans humör skiftar. De letar även upp hans syster; Ritva Heino, som var med i den första filmen och som Kennet tappat kontakten med. Hon är ännu mer tveksam till att medverka, men låter sig övertalas och de börjar spela in filmen.

Det är väldigt svårt att beskriva UPPFÖLJAREN TILL SOMMARREGN, den liknar inte något annat. Det närmaste jag kan komma på, är nog PLÖTSLIGT I VINSLÖV; den där dokumentären om en rad udda existenser i lilla Vinslöv i Skåne. Men Vinslöv-filmen är en renodlad dokumentär. I Johanssons film spelar de flesta av de medverkande sig själva – och det är ibland svårt att avgöra vad som är dokumentärt eller inte; om det fanns dialogmanus till alla scener eller om de improviserar.

Filmen är i samma format som SOMMARREGN, 4:3; det gamla TV-formatet, som ju videokameror höll för 30 år sedan. Vi får se ett flertal klipp ur originalfilmen, de är grynigare än resten av filmen, men resten av filmen går lite grann i samma stil. Filmfotot är grått och det verkar ha varit dåligt väder under hela inspelningen. Det är mycket handhållen kamera och ibland känns det som om någon gör en dokumentär om några som gör en dokumentär om en filminspelning. Metanivån är hög, det är lager på lager.

Bitvis är det här jätteroligt, jag skrattade högt ett par gånger. Ibland är det lite väl händelselöst – men filmen varar bara 75 minuter, så man hinner inte tröttna eller tråkas ut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. UPPFÖLJAREN TILL SOMMARREGN ligger liksom utanför alla betygsskalor. Den är filmen är ett eget väsen. Jag kan tänka mig att många kommer att älska den och med tiden upphöja den till kultstatus (det kommer kanske jag själv att göra i framtiden), medan andra lär hata den. Jag sätter en trea, så kan ni själva lägga till eller dra ifrån för att få ett betyg ni tycker passar bättre.

(Biopremiär 5/12)