Små välfyllda underhållningspaket

Under årets bokmässa i Göteborg höll Svenska Serieakademin ett seminarium som hette ”Seriernas fantastiska metamorfos”. Med anledning av att Serieakademin fyller 60 år 2025 pratade vi om vad som hänt under dessa 60 år; hur serierna utvecklats, hur synen på serier förändrats.

Mot slutet av seminariet slängde moderatorn Johanna Koljonen ur sig en fråga jag var lite oförberedd på och jag fick därför inte riktigt till ett bra svar. Jag minns inte exakt hur frågan löd, men jag svarade något om att serier är ett direkt, omedelbart medium; ett effektivt sätt att berätta – som barn öppnade man en serietidning och sögs in direkt.

Jag har funderat lite på det här sedan dess.

Det omedelbara. Går jag in i en bokhandel och plockar upp en roman jag har aldrig hört talas om, och slår upp den, kan jag förstås inte vid den första snabb anblick avgöra vad det kan tänkas vara; om det är bra, dåligt, välskrivet, eller ens något för mig. Snyggt typsnitt, tänker jag kanske. Plockar jag däremot upp ett seriealbum ser jag ju på en gång om det är något av intresse – om jag gillar teckningarna, stilen, genren. Det behöver förstås inte innebära att albumet nödvändigtvis är bra, men jag får genast en hum om vad jag kan förvänta mig.

Under seminariet visade jag några annonser ur serietidningar från 70-talet för att visa hur målgruppen förändras. Det var annonser för andra serietidningar som lästes av glada barn. 50 år senare är det, med undantag för barntidningarna, främst vuxna som köper till exempel 91:an, Fantomen och Agent X9.

Tidningarna jag hämtat annonserna hur hade en sak gemensamt: de var alla på 36 sidor i färg. 32 sidor plus omslagsarket.

36 sidor var ett vanligt format på 70-talet, framför allt när det gällde tidningar från Williams Förlag, som upphörde med utgivningen 1976, då Semic Press tog över de mest populära titlarna. Även Semic hade några titlar på 36 sidor, men 52 sidor blev snart standard för färgtidningarna. De svartvita tidningarna, som Fantomen och Seriemagasinet, var ofta på 68 sidor, Agent X9 och Western-serier innehöll 100 sidor. Det tidiga 70-talets kortlivade förlag, som Svenska Serier och Red Clown, gav också ut 36-sidiga tidningar, liksom Allers och Hemmets Journal.

Idag känns 36 sidor som hopplöst tunt, men då – på 70-talet – klagade jag aldrig. Jag tyckte alltid att jag fick valuta för pengarna, i synnerhet när jag köpte begagnade tidningar för 50 öre eller en krona styck. Dessutom varade de här tidningarna extra länge när jag var barn, de tog aldrig slut, eftersom jag – och, antar jag, de flesta andra barn – läste dem om och om igen; så fort jag läst ut en ny tidning började jag om på sidan ett, och därefter plockades de fram med mer eller mindre jämna mellanrum.

När jag bläddrade i en hög gamla tidningar för att leta efter annonser till seminariet slogs jag av hur mycket man lyckades trycka in i dessa tunna tidningar. Stålpojken och framför allt Tomahawk tillhörde mina favorittidningar, och oftast innehöll de tre kompletta serier – två längre och en kort. De långa serierna var inte speciellt långa, det handlade om 10-14 sidor. De korta serierna var oftast gamla grejor från 50- och 60-talen på 6-8 sidor. Förutom dessa serier slängdes det ibland även in en sida eller två med humorserier, vilket innebar att en tidning kunde innehålla fyra olika serier. I många fall fanns det också en brevsida i tidningen. Som barn tyckte jag att det fanns väldigt mycket läsning i de här tidningarna. De var lite grann som en komprimerad TV-kväll – från en tid då TV-kvällarna inte hade så mycket att locka med. Tidningarna var små välfyllda underhållningspaket.

Som vuxen tycker jag att framför allt superhjälteserierna från DC är mer än lovligt torftiga. Jag köpte Stålpojken eftersom jag gillade Rymdens hjältar, vilken oftast var huvudserien. Jag tyckte att äventyren och hjältarna var coola, och att det var snyggt tecknat av bland andra Mike Grell. Men de här serierna är rätt svårlästa. De är ryckigt berättade och konstiga. Upphovsmännen försökte ibland få in lite för mycket på de få sidor de hade till sitt förfogande. Och då handlade det vad jag vet inte om att den svenska redaktionen hade kortat serierna, till skillnad från när Atlantic Förlag 1978 började ge ut Marvel på svenska och strök flera sidor för att få in tre avsnitt i de 52-sidiga tidningarna.

Killarna som gjorde DC-serierna klämde in vad som ibland motsvarade ett 50-minutersavsnitt av en TV-serie på 12 sidor. De försökte berätta så effektivt som möjligt. Det blev kanske lite för effektivt, men det märkte jag inte som barn. Tilltalet var direkt och omedelbart. Jag öppnade en tidning och slungades rakt in i ett rafflande äventyr.

Det korta formatet fungerade förstås betydligt bättre i de skräcktidningar som innehöll material från DC Comics, som till exempel Skräckmagasinet. Tre-fyra, ibland fem, avslutade serienoveller med en knorr på slutet. Sedan fanns det serier som inte funkade alls, oavsett längd – som till exempel de svenskproducerade äventyren i Korak. De var inte bara obegripliga, de var även synnerligen illa tecknade. Och då ska vi inte tala om de tyska deckarserier som fanns i den kortlivade tidningen Razzia (som jag skrivit om HÄR) – där är förvirringen total och serierna är fullkomligt oläsliga.

Fantomenäventyren var förstås nästan alltid på 32 sidor och hade åtta rutor per sida. De hade början, mitt och slut, de var gedigna, och innehållsmässigt flera gånger längre än de torftiga superhjälteserierna. Idag har Fantomenäventyren kortats till 22 sidor. I egenskap av Fantomenförfattare är detta sidantal något jag ofta brottas med. 32 sidor var en perfekt längd. Med bara 22 sidor måste jag berätta så effektivt som möjligt om jag vill berätta en historia med substans. Helst vill jag inte ta genvägar och hoppa över detaljer, istället måste jag låta saker ske samtidigt – två figurer samtalar om något viktigt samtidigt som de gör något annat; en ruta istället för två. Och: jag måste fånga läsarens intresse på en gång. Det finns inte längre utrymme för en stillsam inledning i dödskallegrottan där Fantomen väljer ut en krönikebok och börjar läsa – vi måste kastas rakt in i handlingen.

Det måste vara direkt och omedelbart.