Streaming: Spinal Tap II: The End Continues

Rob Reiners mockumentär THIS IS SPINAL TAP från 1984 släpptes på Blu-ray häromåret. Jag såg den, men av någon anledning glömde jag bort att recensera den.

THIS IS SPINAL TAP är något av en kultklassiker, en fejkad dokumentär om det fiktiva, engelska rockbandet Spinal Tap, vars medlemmar spelas av amerikaner. Den här filmen gick dock aldrig upp på bio i Sverige och jag tror inte att den släpptes på video. Första gången jag såg filmen var antagligen när den visades på TV2 1993.

Jag tycker förstås att SPINAL TAP, som filmen fick heta i Sverige, är en rolig film med många klassiska scener (notera att jag inte nämner förstärkaren som går till 11) – men jag får nog erkänna att den inte är så rolig som jag vill att den ska vara. De mockumentärer som Christopher Guest (Nigel Tufnel i Spinal Tap) gjorde senare är mycket roligare; BEST IN SHOW och A MIGHTY WIND är två av de roligaste filmer som någonsin gjorts.

Sedan hör det till saken att när SPINAL TAP slutligen visades i Sverige hade jag redan sett den engelska mockumentären BAD NEWS ÄR PÅ TURNÉ! från 1983, vilken TV2 visade i september 1984. Det här var ett avsnitt av den engelska TV-serien THE COMIC STRIP, Bad News var ett hårdrocksband vars medlemmar spelades av Ade Edmondson, Nigel Planer, Rik Mayall och Peter Richardson. Det kom även en andra film om Bad News, MORE BAD NEWS, 1988, men jag tror inte att den också visades i Sverige, jag har dock sett den. Både Bad News-filmen och den snarlika SPINAL TAP spelades in 1982, helt oberoende av varandra, BAD NEWS ÄR PÅ TURNÉ! hade alltså premiär först, och jag tycker nog att den är roligare än SPINAL TAP – kanske för att det är riktiga engelsmän som rör sig i härligt fula och sunkiga engelska miljöer. Jennifer Saunders och Dawn French är med i bägge Bad News-filmerna. Filmerna ledde även till att bandet bokades för riktiga konserter, där skådespelarna uppträdde som sina rollfigurer – något som ju också hände med Spinal Tap.

41 år senare har Rob Reiner gjort en ny film om Spinal Tap, vilka nu är män i mogen ålder. Christopher Guest, som alltså gör Nigel, är 77, Michael McKean som spelar David St. Hubbins är 78, medan Harry Shearer, som gör Derek Smalls, fyller 82 nästa månad.

Jag förväntade mig att SPINAL TAP II: THE END CONTINUES skulle vara patetisk, genant och pinsam. Ungefär som när Monty Python återförenades på 90-talet och gjorde ett program med helt nya sketcher – och det var inte roligt alls, de kändes mest som några farbröder som tokade sig på en firmafest (och då var de ändå yngre än jag är nu, skulle jag tro).

Jag förvånades när jag upptäckte att den här nya filmen är mycket bättre än jag trodde att den skulle vara. Den känns faktiskt en hel del som Christopher Guests senare filmer.

Filmen går ut på att Spinal Tap ska återförenas efter 15 år för en sista konsert som ska hållas i New Orleans. Rob Reiner spelar regissören Martin DiBergi, som lokaliserar bandets medlemmar. Nigel bor i England, där han haren butik som säljer ost och gitarrer, Derek finns också i England, där han har ett museum för klister, David bor i USA. Det första de måste göra är att hitta en trummis, eftersom bandets trummisar har en benägenhet att plötsligt dö på bisarra sätt. Efter att Chad Smith och Lars Ulrich, vilka gör cameos, tackat nej, hålls en audition där de hittar Didi Crockett (Valerie Franco) som får jobbet. Därefter börjar de repa. Schismer uppstår, Nigel och David blir ovänner.

Bandet har fått en ny manager, Simon Howler (Chris Addison), som är dryg, tondöv och inte vet någonting alls om musik. Han är nästan roligast i filmen.

En lång rad kändisar medverkar. Paul McCartney spelar sig själv och besöker replokalen. Även Elton John kommer på besök, han medverkar också på konserten i New Orleans. Garth Brooks dyker upp han med, liksom några stjärnor jag inte vet vilka de är. Paul Schaffer återkommer i en kort scen som Artie Fufkin, och Fran Drescher gör ett kort inhopp som Bobbi Flekman.

Inte helt oväntat gick SPINAL TAP II: THE END CONTINUES inte upp på bio i Sverige, men nu finns den att hyra. Jag tycker att det här är en trevlig och rolig film. Den är kanske inte lika bra som den första filmen, men det hade väl ingen heller förväntat sig. Med tanke på alla dessa gubbar i band som funnit i 50 år eller mer och som fortfarande kuskar runt och uppträder, antar jag att den här nya filmen inte är helt orealistisk.