Bio: Vermiglio – en familjekrönika från alperna

Foton copyright (c) TriArt Film

Här har jag i alla år trott att Luciafirande är ett besynnerligt svenskt påhitt. Jag visste förstås att Lucia är ett italienskt helgon, men jag trodde att firandet den 13:e december med sång och grejor var en svensk grej, som senare även spridit sig till andra nordiska länder.

Nu har jag fått lära sig att Sankta Lucia även firas i Italien samma datum, åtminstone i vissa delar av landet, främst i alperna. Men hon kommer inte med ett Luciatåg, hon har inte med sig lussekatter, inga tärnor eller stjärngossar, och framför allt inga pepparkaksgubbar. Istället rider hon på en åsna. Med sig har hon sin assistent Castaldo och hon delar ut presenter till barn som har varit snälla.

Detta fick jag veta tack vare den nya, italienska filmen VERMIGLIO – EN FAMILJEKRÖNIKA FRÅN ALPERNA, med manus och regi av Maura Delpero. Här får vi i början av filmen se Lucia firas. Byborna står uppradade och sjunger en Luciasång – en helt obekant sådan – när Lucia kommer ridande i snön.

På en utländsk webbsida jag tittade på beskrevs VERMIGLIO som ett ”World War II drama”. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Förvisso utspelar filmen sig 1944, men något krigsdrama är det inte. Det här kan bäst beskrivas som nedslag i livet i Vermiglio, en liten alpby, under ett år. Vi följer familjen Graziadei. Tommaso Ragno spelar Cesare Graziadei, byns lärare vars morgonlektioner inleds med uppfriskande gymnastik. Äldsta dottern, som symboliskt nog heter Lucia (Martina Scrinzi), blir förälskad i Pietro (Giuseppe De Domenico), en ung man som flytt kriget och som Cesare hjälper. Lucia och Pietro gifter sig, men snart avslöjas något oväntat, vilket leder till en tragedi. Händelserna är inspirerade av Maura Delperos egen familjs historia.

Det var länge sedan jag såg den här typen av film – ett långt och långsamt europeiskt drama i historisk miljö. När jag bodde i Malmö och såg precis allt som gick upp på bio, blev det ibland den här typen av film. Numera har jag inte tid, lust och ork att se allt (dessutom är det mycket som inte pressvisas).

VERMIGLIO – EN FAMILJEKRÖNIKA FRÅN ALPERNA har ett utsökt filmfoto. Det här ser riktigt bra ut och för min del är det estetiska den främsta behållningen. I övrigt är väl det här inte precis min kopp te. Det är långsamt, ibland väldigt långsamt. Som jag brukar säga: om den här filmen vore en cykel skulle den trilla omkull, eftersom den knappt håller styrfart. Det pratas inte så mycket. Det händer inte så mycket. Det är stillsamt. Filmen hoppar i tiden. Den gravida Lucia blir alltmer olycklig. Det är mycket skrikande spädbarn på ljudspåret. Ibland mjölkas det kor.

Den här filmen får mig att tänka på HEIMAT. Jag har fortfarande inte sett TV-serien från 80-talet, en serie det skämtades mycket om på sin tid, eftersom den var så ohyggligt långsam. Men jag har sett den nästan fyra timmar långa biofilmen DET ANDRA HEIMAT från 2014. I den gick det inte undan. Jag kommer även att tänka på den svenska TV-serien GODNATT, JORD från 1979, om vilken Hagge Geigert sa att den skulle visas i Norge – i slowmotion, så att de norska tittarna hängde med.

Fast å andra sidan: jag har sett mängder av Marvelfilmer och andra blockbusters som är betydligt tråkigare än VERMIGLIO. Dessutom är VERMIGLIO snyggare än alla dessa Marvelfilmer.