Bio: Sisu: Road to Revenge

För tre år sedan slog den finske regissören Jalmari Helander världen inte bara med häpnad, inte bara med ett järnrör, han slog med alla tillhyggen man kan tänka sig. Då hade Helanders krigsfilm SISU premiär, en fullkomligt vansinnig, ultravåldsam film som rönte stora framgångar. Att det skulle komma en uppföljare var nog inte alltför oväntat och här har vi den.

Jag citerar mig själv ur min recension av den första filmen: ” ‘Sisu’ är ett finskt ord, enligt en rollfigur i filmen svåröversatt, men enligt webbsidan Minoritet.se betyder det ‘Jävlaranamma. Styrka, envishet och uthållighet,’ med mera, och det är en del av den finska självbilden.”

Året är 1946, andra världskriget är över, och Ryssland har gjort stora delar av östra Finland till sitt. De finnar som bodde där har tvingats flytta västerut, över den nya, finska gränsen. Den första filmens hjälte, Aatami Korpi (Jorma Tommila), kör över gränsen till Ryssland för att ta sig till huset där han och hans familj bodde när området var finskt. Han tänker montera ner hela kåken, ta plankorna med sig till Finland, och bygga upp det på nytt.

I ett ryskt fängelse sitter den psykopatiske ryske officeren Igor Draganov (Stephen Lang), som är den som mördade Korpis familj – ”Vi hackade dem i bitar med spadar”. Richard Brake spelar en annan officer som släpper ut Draganov. Han har nämligen ett uppdrag åt Draganov: han måste hitta- och döda Korpi. Draganov och hans soldater jagar Korpi över de karga markerna, Korpi slaktar allt motstånd.

Detta är hela handlingen. Det hela är väldigt enkelt. Draganov jagar Korpi från öst till väst. Och ibland behövs det inte mer än så för att man ska bli nöjd.

Liksom förra gången är det här en finsk-brittisk-amerikansk samproduktion. Den första SISU kostade sex miljoner euro att göra, denna uppföljare kostade elva miljoner. Det syns att den här filmen var dyrare.

Det här är fullkomligt sinnessjukt! SISU: THE ROAD TO REVENGE är en av de mest våldsamma filmer jag någonsin sett. Den är osannolikt våldsam. Det är en aning stillsamt till en början, men efter en dryg kvart drar jakten igång och sedan är det action nonstop. Nästan bokstavligt talat. Och med sina överdrifter är det fullkomligt omöjligt att ta det här på allvar. Det här är som en Tex Avery-film – men med kopiösa mängder blod. Jalmari Helander har sagt att han är inspirerad av Buster Keaton, vilket märks under slutuppgörelsen.

Även den här gången är filmen indelad i kapitel. Kapitelrubrikerna är snygga och slagkraftiga – ett kapitel heter till exempel ”Revenge!”. De olika kapitlen har olika teman. Ett av dem är uppenbart inspirerat av Mad Max-filmer vilka i sin tur var inspirerade av gamla westerns med indianöverfall. Ryska soldater på motorcykel jagar lastbilen Korpi kör. I ett annat kapitel jagas Korpi av stridsplan.

Korpi är så hård att tapeterna skiftar färg – och han vägrar dö. Han vill bara komma fram så att han kan bygga sitt hus. Han tar emot hur mycket stryk som helst. Han träffas av en hagelskur, men spottar bara ut en hagelkula som penetrerat hans kind och kör vidare. Han är även en riktig MacGyver – han är duktig på att snabbt bygga ihop det han behöver för att klara sig.

Filmen är också riktigt rolig emellanåt – jag skrattade högt flera gånger. Här finns en scen där han fiffigt – och på ett fullkomligt orealistiskt sätt – avstyr ett attackerande flygplan. Roligast är en incident med en råttfälla.

Stephen Lang och Richard Brake är de enda som har ordentliga repliker, men de är inte speciellt snacksaliga. De ryska soldaterna slänger ur sig ett par ord då och då. Vår sammanbitne hjälte säger ingenting. Han vill bara hem och bygga hus.

Filmmusiken är inspirerad av spaghettiwesterns, även estetiskt ser det ofta ut som spaghettiwesterns, i synnerhet i inledningen där Korpi kör in i Ryssland och en död kropp hänger från vingen på en väderkvarn. De digitala effekterna av Troll VFX är riktigt bra. Det mesta är förstås datoranimerat, men det är inte fult och irriterande. När fienden skjuts ner i slowmotion skakar deras kroppar som i en John Woo-film. Dessutom är den här uppföljaren tre minuter kortare än den första filmen, bara en sådan sak.

Ska du bara se en actionfilm på bio i år går du på bio alldeles för sällan. Men: SISU: ROAD TO REVENGE är årets fläskigaste actionfilm! Det är plattan i mattan och vildsint splatter hela vägen.

Våld är bäst på bio!