Bio: The Running Man (2025)

En del läsare har kanske noterat att jag ofta skriver att skurkarna de filmer jag recenserar är illasinnade. Varför gör jag det? Varför är jag så förtjust i detta ord? Blanda er en kaffegök, slå er ner i bästa soffan, så ska jag berätta!

På 1980-talet kunde det fortfarande ta åtskilliga månader för en amerikansk film att nå Sverige. Sommaren 1988 hade THE RUNNING MAN premiär – i USA hade den gått upp redan i november 1987. Jag vill minnas att ”Filmkrönikan” inte sändes under de här åren, istället dök det upp filmkritiker i andra program och recenserade veckans premiärer. Trevligast av dessa var Torsten Jungstedt som jag gillade, trots hans klantiga tilltag några år tidigare.*

Torsten Jungstedt var allt lite förtjust i Arnold Schwarzenegger-filmer och det var han som recenserade THE RUNNING MAN. När han skulle visa ett klipp ur filmen, sa han (jag citerar ur minnet) ”Och nu ska vi se när Schwarzenegger möter den illasinnade ishockeyspelaren”. Denna lilla introduktion gjorde uppenbarligen stort intryck på mig.

Nu har det gått flera veckor sedan det kom en ny Stephen King-filmatisering, så det är ju verkligen på tiden. Liksom den förra premiären, THE LONG WALK, bygger THE RUNNING MAN på en av de böcker King skrev under pseudonymen Richard Bachman. ”Den flyende mannen” publicerades i USA 1982 och kom på svenska 1988, alltså samma år filmen hade svensk premiär. Det här är en av Kings till omfånget tunnaste romaner. Boken utspelar sig intressant nog 2025 och handlar om ett Amerika som förvandlats till en dystopi, ett totalitärt samhälle. Den fattige hjälten Ben Richards ställer upp som tävlande i ett våldsamt TV-program för att vinna en enorm prissumma som kan hjälpa honom och hans familj ur misären.

Filmatiseringen från 1987, vilken regisserades av Paul Michael Glaser (han som spelade Starsky), har bara vissa inslag gemensamma med romanen, manusförfattaren Steven E. de Souza (48 TIMMAR, COMMANDO, DIE HARD) tog sig stora friheter. Av någon anledning utspelar filmen sig 2017 och inte 2025. Arnold Schwarzenegger spelar Ben Richards, som nu är en polis som fängslas, oskyldigt anklagad för att ha massakrerat 60 kvinnor och barn. Richards och två andra fångar rymmer, men haffas och utses till nya tävlande i det otroligt populära TV-programmet ”The Running Man”. De tävlande släpps ut på något slags arena där de jagas av ett antal jägare, beväpnade med olika vapen. De tävlande överlever aldrig.

Liksom ROBOCOP är THE RUNNING MAN en av de där framtidsskildringarna som nu blivit något sorts dokumentärer. Världen, speciellt USA, och i synnerhet Trumps USA, har ju blivit något som faktiskt liknar de bisarra dystopier som målas upp i dessa filmer, böcker och serietidningar. Skildringarna känns inte längre otroliga, det är inte längre satir.

Schwarzenegger-filmen är en ganska typisk Schwarzenegger-film från 80-talet. Den är rapp, våldsam och Arnold slänger ur sig roliga one-liners när han har ihjäl folk. Filmen känns ibland lite märkligt billig, med få och avskalade miljöer, och detta förstärks av Harold Faltermeyers plastiga syntmusik, men rollistan är inte att leka med: Maria Conchita Alonso, Yaphet Kotto, Jim Brown, Jesse Ventura, Professor Toru Tanaka, Mick Fleetwod, Dweezil Zappa, Richard Dawson, Sven-Ole Thorsen, Eddie Bunker med flera. Paula Abdul koreograferade dansnumren i det fiktiva TV-programmet.

Det intressantaste med 1987 års THE RUNNING MAN är att den är mer lik ENDGAME än Kings roman. ENDGAME är en italiensk film från 1983 i regi av Joe D’Amato, den är ännu en av de där postapokalyptiska filmerna som kom i kölvattnet efter THE ROAD WARRIOR. Al Cliver, George Eastman, Laura Gemser med flera deltar i ett TV-program där de tävlande dödas av olika jägare. Jag har svårt att tänka mig att D’Amato läst- och inspirerats av King roman. Filmen från 1987 känns som en påkostad nyinspelning av ENDGAME. Här finns även en hel del likheter med gamla, fina DEATH RACE 2000 från 1975.

… Men den nya filmen, då? Den från 2025?

Den här gången är det engelsmannen Edgar Wright som regisserat, han var även med och skrev manus. Wright får väl sägas vara en av mina favoritregissörer, trots att han gjort åtminstone en film jag verkligen inte gillar. Han är förlåten, han har gjort så mycket annat som är jättebra.

Wrights film ligger betydligt närmare förlagan är den förra filmen. Glen Powell spelar Ben Richards, som är gift, har en liten dotter och bor i ett slumområde. Richards har en tendens att alltid få sparken från sina jobb, han har problem ned temperamentet och har lätt för att brusa upp och bli våldsam. Hustrun Sheila (Jayme Lawson) jobbar dubbla skift på en nattklubb och den lilla dottern är sjuk. De har inte råd att köpa medicin till dottern.

För att kunna köpa medicin beslutar Richards sig för att delta i ett tävlingsprogram, ett av de snällare och enklare som han säkert kommer att vinna. Väl på plats på TV-bolaget brusar dock Richards upp och blir våldsam, vilket noteras av bolagets boss, den illasinnade Dan Killian (Josh Brolin). Richards beteende väcker Killians intresse – således plockas Richards, trots protester, ut för att tävla i ”The Running Man”.

Tävlingen skiljer sig en hel del från den i filmen från 1987. Den här gången är de inte på en arena. Istället släpps de tävlande ut på stan, där det gäller att hålla sig undan jägarna. Den som överlever en månad vinner det stora priset: en miljard New Dollars (på sedlarna finna Schwarzeneggers porträtt!). Det blir till att maskera sig med olika kläder, frisyrer och lösmustascher. Befolkningen uppmanas att hålla utkik efter de tävlande och rapportera om de får syn på någon. Drönare flyger omkring och filmar vad som sker.

Det är inte bara handlingen som skiljer sig från den tidigare filmen, stämningen och tonen är en annan. Wright har gjort en mycket mörkare film, bildligt och bokstavligt, och även om den utspelar sig i en obestämd framtid, finns här inte mycket som känns helt otroligt. Skildringen av det stora mediaföretaget känns inte längre som satir, och redan idag fuskas det som bekant med AI, deepfake och liknande.

Det är fortfarande en ytterst våldsam film, folk dör och blodet sprutar, den här gången slänger Richards inte ur sig one-liners när han dödar buset. Med det inte sagt att filmen inte är rolig – den innehåller många roliga inslag. Med jämna mellanrum dyker det upp scener ur en vedervärdig dokusåpa som heter ”The Americanos”, Wright och hans gäng måste ha skrattat hysteriskt när de gjorde dessa scener. När Richards i en scen trillar ut från ett fönster och grabbar tag i Y:et på en skylt på väggen utbrister han ”Why?”.

Här och var blir det lite märkligt sentimentalt; Richards pratar om hur viktig familjen är, det känns inte riktigt som Edgar Wright, det måste ha varit något bolaget tvunget ville ha med. Glen Powell dominerar totalt och några av de andra rollfigurerna glöms nästan bort, till exempel Laughlin (Katy O’Brian) och Weiss (Martin Herlihy), som är de två som tävlar tillsammans med Richards. De är med mycket när de introduceras, men efter ett tag försvinner de ur handlingen på ett närmast odramatiskt sätt. William H Macy har en oväntat liten roll, han är knappt med alls. Michael Cera har en något större roll som motståndsman – men jag kände först inte igen honom!

Jag ska förstås inte avslöja slutet, men det ligger förhållandevis nära bokens slut. Jag måste dock säga att jag föredrar slutet från 1987, det är mer tillfredsställande.

Vilken version är bäst – den från 1987 eller den här från 2025? Schwarzenegger-filmen är en halvtimme kortare, den är roligare och kanske även mer underhållande – den är trots allt från 80-talet. Glen Powell-filmen är nog bättre som film betraktat. Den är större, maffigare och har en annan approach. Vi lever i en annan tid nu, en annan värld. En värld där det man skämtade om-, eller i vissa fall varnade för, på 80-talet plötsligt är verklighet. Ett TV-program som ”The Running Man” skulle nästan kunna existera. Än så länge mördas inte folk i direktsändning. (Det sydkoreanska TV-programmet ”The Running Man” har inget med Kings bok och filmerna att göra.)

I bakgrunden i början av filmen skymtar en butik som heter Bachman’s.

Slutligen ska jag tillägga att här finns en hel del likheter med THE LONG WALK, både vad gäller handling och struktur. Fast i den filmen, och i boken förstås, promenerade de. Å andra sidan åsyftar titeln THE RUNNING MAN inte en man som springer, utan en som flyr.

(Biopremiär 14/11)

*När Torsten Jungstedt recenserade THE TERMINATOR i ”Filmkrönikan” inför den svenska premiären i februari 1985 valde han av någon anledning att visa slutscenerna där terminatorn mosas. Även när han recenserade LINK, svensk premiär 1987, visade han slutet.