Fasor från barndomen

Ibland hör det av sig läsare och frågar om gamla filmer och TV-program de såg när de var barn och som de har fragmentariska minnen av, de undrar om jag vet vad det är och oftast handlar det om något som sändes på 70-talet.

Det TV-program de allra flesta frågar om är det som handlar om en tjej som jagas av en galen mördare i ett höghus; det åks mycket hiss. Programmet är ett avsnitt av den engelska TV-serien THRILLER (1973-1976), närmare bestämt det andra avsnittet av den tredje säsongen; I’M THE GIRL HE WANTS TO KILL (1974), som med titeln DET ÄR MIG HAN VILL MÖRDA visades på svensk TV i november 1977. Shaun O’Riordan regisserade, Robert Lang spelade mördaren, Julie Sommars var den jagade, och Anita Ekbergs make Anthony Steele fanns också i rollistan.

Jag skrev lite om THRILLER redan 2009, men det är 16 år sedan och jag hade inte så mycket kött på benen. Men eftersom jag sett några avsnitt av denna serie, producerad av Brian Clemens, de senaste dagarna, tänkte jag ta upp den igen. Det visade sig nämligen att även jag mindes lite fel när det gäller ett annat avsnitt.

Jag såg inte I’M THE GIRL HE WANTS TO KILL när avsnittet visades 1977, jag såg det först som vuxen. Däremot såg jag nu om ett annat avsnitt som skrämde skiten ur mig när jag var barn. Jag undrar lite grann varför just detta avsnitt skrämde mig – eftersom det var oerhört mycket tamare än jag mindes.

Avsnittet är THE NEXT VOICE YOU SEE från 1975, Robert Tronson regisserade. Jag ville minnas att det började med att en man med hagelgevär sköt ner folk så att blodet sprutade, och det var fruktansvärt våldsamt, blodigt och otäckt, och senare i avsnittet hade jag för mig att en blind hjältinna gömde sig för mördaren i en vinkällare.

Det visade sig att detta inte riktigt stämde – framför allt inte otäckhetsgraden. Den amerikanske skådespelaren Bradford Dillman, en av mina favoriter som vi såg i mängder av roller, spelar jazzpianisten Stan Kay. Stan och hans fru gör en ärende på banken när det rusar in en maskerad rånare beväpnad med ett hagelgevär. Två skott går av, det första dödar Stans fru, det andra gör Stan blind. Rånaren kommer undan.

Hur var det med blodbadet? Scenen är inte alls som jag kom ihåg den. Bössan låter ”Paff!” när skotten går av. Stans fru har ett par knappt synliga blodstänk på kläderna, vi får se det ett par sekunder. Det är allt. Jag vet inte varför jag inbillade mig att det forsade blod. Kanske blundade jag!

Tio år senare har Stan en ny kvinna, Julie. Minsann om hon inte spelas av den ljuvliga Catherine Schell! Även hon är en av mina favoriter. Stan och Julie är på en fest när stan plötsligt känner igen en röst. Det är rånarens röst! Mannen som mördade hans fru. Han finns på festen. Den blinde Stan måste lokalisera mannen, gå efter hans röst, vilket är lättare sagt än gjort. Mördaren vet att Stan letar efter honom och smyger omkring i huset, det enda vi ser är hans skor.

I huset finns en vinkällare – märkligt nog verkar alla hundratals flaskor därnere vara tomma. Mördaren har tagit livet av en man och gömt liket i vinkällaren, där även Stan hamnar. Avsnittet slutar förstås med att mördaren försöker döda även Stan därnere, vilket han misslyckas kapitalt med. Hundratals flaskor krossas, så det var ju tur att de var tomma.

Jag har ingen aning om varför jag tyckte att just detta avsnitt var så oerhört skrämmande. Här finns väldigt få spänningsmoment och ännu färre otäcka scener. Antagligen reagerade jag på den stämning produktionen skapade: liksom väldigt många andra engelska TV-serier, filmades exteriörscener på 16mm-film, medan interiörerna filmade i studio sköts på video, vilket gav ett kallt och sterilt intryck. Denna estetiska kyla kan ge en känsla av obehag. Med undantag för sitcoms filmades de allra flesta amerikanska TV-serier och TV-filmer på 35mm, biofilm, vilket gav en varmare, mer levande bild. I England användes 35mm nästan enbart till mer påkostade serier som till exempel de ITC producerade; HELGONET, SNOBBAR SOM JOBBAR, JASON KING och så vidare.

Ett annat avsnitt jag tror jag såg som barn och som alla pratade om – och som många har pratat om sedan dess – är THE EYES HAVE IT, episod 9 ur den första säsongen och regisserat av Shaun O’Riordan. Det är det som handlar om en klinik för blinda. Uppenbarligen var det thrillers om blinda som gjorde mest intryck på folk.

En samling välbekanta skådespelare; William Marlowe, Peter Vaughan och Leslie Schofeld, tar sig in på en klinik där det bor ett gäng glada patienter, de är synskadade som tränar för att kunna leva ett normalt liv. De hittar i byggnaden som i sin egen ficka och går omkring som om de vore seende. Dock ser de inte att de tre män som anlänt inte alls är rörmokare, som de säger, utan terrorister som håller på att upprätta en bas där. Personalen har gått hem så när på en man, men honom mördar terroristerna.

Sinéad Cusack spelar en tjej som misstänker att det försiggår något skumt på kliniken, men hennes vänner tror henne inte. En av vännerna spelas av Dennis Waterman från SCARS OF DRACULA och FRIGHT.

Liksom THE NEXT VOICE YOU SEE är THE EYES HAVE IT snarare trevligt och mysigt än otäckt och spännande. Handlingen är lite för fånig och otrolig.

Jag tror att en bidragande orsak till att jag, och många med mig, tyckte att THRILLER var så otroligt spännande och otäckt, är förtexterna och Laurie Johnsons signaturmelodi. Avsnittets miljöer visas filmade med fiskögeobjektiv medan ödesmättad, olycksbådande musik dånar. Det blev liksom otäckt redan innan programmet kommit igång.

Apropå det här; minnesfragment av filmer vi såg som barn, förföljdes jag länge av minnesbilder av något jag såg på TV på 70-talet. Två flickor i vita klänningar som står på en scen och som plötsligt börjar brinna. Jag såg filmen hemma hos farmor och farfar. Jag hade inte den blekaste aning om vad det var för något och till slut kom jag fram till att det inte alls var någon film jag sett på TV, det måste ha varit en bisarr mardröm.

… Men så en dag för ungefär 15 år sedan när jag sökte på nätet efter något helt annat dök det upp en bild på två flickor i vita klänningar som brann på en scen. Jösses! Filmen fanns alltså på riktigt! Det var ingen dröm!

Det här är MAIS NE NOUS DÉLIVREZ PAS DU MAL av Joël Séria från 1971. En i Frankrike på sin tid kontroversiell film som aldrig biovisades i Sverige – den hade premiär på TV1 den 21:a maj 1975 (enligt IMDb den 28 december 1975, men det verkar inte stämma) med titeln FRÄLS OSS ICKE FRÅN ONDO. Handlingen är inspirerad av samma nyzeeländska mordfall som Peter Jacksons SVARTA ÄNGLAR behandlar, och jag undrar varför farmor och farfar lät mig se denna film. Antagligen för att vi bara hade två kanaler plus dansk TV och det visades inget annat. MAIS NE NOUS DÉLIVREZ PAS DU MAL är en väldigt bra film som jag numera har på Blu-ray.