Netflix: A House of Dynamite

Foton copyright (c) Netflix

Bättre sent än aldrig-avdelningen:

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

För en vecka sedan ringde en kompis och undrade varför jag inte recenserat Kathryn Bigelows nya film A HOUSE OF DYNAMITE, som hade premiär i slutet av förra månaden. Anledningen till detta är att jag först missade att den skulle ha premiär, och sedan helt glömde bort den. Netflix är lite dåliga på att förvarna om sina premiärer och skickar ofta ut ett meddelande först ett par dagar senare. Nu brukar jag dock med jämna mellanrum gå in på deras pressida för att kolla upp kommande filmer, men i det här fallet scrollade jag förbi den – flera gånger. Jag noterade THE ELIXIR och BALLAD OF A SMALL PLAYER, men av någon anledning såg jag inte A HOUSE OF DYNAMITE.

Nåja. Min kompis ringde igen igår – och nu har jag sett filmen.

Förra veckan dök det upp ett par artiklar om filmen i amerikansk branschpress. Kathryn Bigelow försvarade sin film. Hon och manusförfattaren Noah Oppenheim (THE MAZE RUNNER, ALLEGIANT, JACKIE) har nämligen fått en hel del kritik från Pentagon, som anser att filmen är orealistisk och full av felaktigheter. ”Jag säger bara sanningen,” löd Bigelows försvar. Nu är förstås jag inte karl nog att avgöra vad som är realistiskt eller ej i en film om det amerikanska försvaret och en kärnvapenattack, även om jag reagerade på ett par märkligheter – som att presidenten åker i sin bil och en liten flicka i en bil intill kan se presidenten genom bilrutan.

A HOUSE OF DYNAMITE handlar alltså om en attack mot USA – plötsligt och oväntat upptäcker man att en okänd missil är på väg mot Chicago. De vet inte vem som avfyrat den – om det är Ryssland, Kina, Nordkorea eller något annat land. Ryssland hävdar att det inte är de, de vet inte vilket land som skjutit iväg missilen, och USA diskuterar huruvida de ska slå tillbaka mot Ryssland eller ej. Kina påstår även de att de inte ligger bakom.

Handlingen skildras ur tre olika vinklar. Tre olika spelplatser vars namn är olika förkortningar, dessa förkortningar förklaras, men är förstås omöjliga att komma ihåg. Först är vi på WHSR, White House Situation Room. Där jobbar kapten Olivia Walker (Rebecca Ferguson), en massa människor dricker kaffe och tittar på skärmar och panik utbryter när de upptäcker missilen – och de var stressade redan innan de såg den annalkande faran; de äter frukost och jobbar samtidigt så där som amerikaner gör. Det går inte att få tag på USA:s president, ingen vet var han är.

USA skickar upp en en egen missil för att slå ut den fientliga, man ska ”träffa en kula med en kula”, ett begrepp från amerikanska inbördeskriget, då detta skedde under slaget vid Gettysburg; två kulor som träffat varandra finns att beskåda på ett museum.

Därefter hoppar filmen tillbaka i tiden och samma skeende utspelas igen, men den här gången skildrat från andra ställen. Några replikskiften upprepas. Slutligen hoppar filmen tillbaka i tiden en tredje gång och vi får se vad presidenten har för sig – han besöker en basketmatch. Presidenten spelas av Idris Elba, som ju nyligen spelade Storbritanniens premiärminister i HEADS OF STATE. Elba står först i rollistan, men det tar en timme och 15 minuter innan han dyker upp.

Jag måste tillstå att jag först blev lite förvirrad. Jag kände inte till filmens struktur, jag visste inte att den berättades på detta sätt, och när filmen första gången hoppade tillbaka i tiden trodde jag att den var felklippt – men jag kopplade förstås snart.

Thriller, ett apokalyptiskt drama. A HOUSE OF DYNAMITE känns ibland lite grann som WARGAMES med alla kul och äventyrliga inslag bortklippta; bara scenerna med svettiga människor framför bildskärmar och pratande i telefon återstår. Begreppet DEFCON 1 har vi väl heller knappt sett sedan WARGAMES. Eller det har vi kanske.

Jag tycker att A HOUSE OF DYNAMITE är okej. Varken mer eller mindre. Som väntat av Kathryn Bigelow är det välgjort och välspelat, i övriga roller syns Gabriel Basso, Jared Harris, Jason Clarke med flera. Det är en hyfsat tät film, om än inte så rafflande som jag trodde att den skulle vara. Slutet är lite oväntat, antiklimaktiskt och deprimerande.

Symboliskt nog befinner sig en av de viktiga experter Pentagon måste få tag i på ett sådant där reenactment av slaget vid Gettysburg.