Netflix: Frankenstein

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en film som faktiskt först gick upp på bio för ett par veckor sedan, men som nu även haft premiär på Netflix. Filmen pressvisades inte inför biopremiären, såg jag såg den streamad.

Frankensteins monster och Dracula är de två mest kända monstren i litteratur och film – och i serietidningar, på teater och andra ställen. Det här var två figurer jag själv kände till, antagligen långt innan jag läste något om dem och framför allt innan jag såg några filmer om dem.

Jag har alltid föredragit Dracula framför Frankensteins monster. Kanske beroende på att jag fick ett nummer av serietidningen Dracula när jag var liten, men antagligen mest beroende på att Dracula är en ond gestalt som är ute efter att döda, och på att vampyrmytologin fascinerar mig. Frankensteins monster är en tragisk, missförstådd varelse i en berättelse som snarare är ett gotiskt drama än renodlad skräck.

Jag lånade Mary Shelleys roman på biblioteket när jag var barn, men jag jag lyckades inte helt oväntat aldrig ta mig igenom den. På 80-talet köpte jag utgåvan med Bernie Wrightsons illustrationer, jag var stor Wrightson-fan, men jag tyckte fortfarande att boken var alldeles för dammig. Det finns två versioner av romanen – den ursprungliga versionen från 1818 publicerades anonymt, 1831 kom den mest kända versionen, vilken var omarbetad av Percy Shelley och hade Mary Shelleys namn på omslaget. Originalet från 1818 har sedan dess publicerats på nytt.

James Whales filmer FRANKENSTEIN, 1931, och FRANKENSTEINS BRUD, 1935, båda med Boris Karloff, såg jag först i juli 1982, då de visades på TV – jag var för liten skräcksommaren 1982. Det här är två bra filmer, riktigt bra filmer, och även om jag föredrar gestalten Dracula, är dessa två filmer betydligt bättre än Tod Brownings träiga DRACULA från 1931, som jag också såg sommaren 1982. Sedan dess har jag sett en väldig massa Frankenstein-filmer, några väldigt bra, några okej, några direkt dåliga.

Förutom James Whales två filmer gillar jag Paul Morrisseys FLESH FOR FRANKENSTEIN, 1973, med Udo Kier bäst. Jag är även förtjust i Calvin Floyds svensk-irländska VICTOR FRANKENSTEIN från 1977 (den hette TERROR OF FRANKENSTEN i USA) med Per Oscarsson som monstret och med Jan ”Emil i Lönneberga” Ohlsson i rollen som William; baron Frankensteins bror. Hammers filmserie med Peter Cushing är förstås också trevlig, liksom Universals övriga, svartvita klassiker från 30- och 40-talen. Efter att Francis Ford Coppola gjort sin svulstiga BRAM STOKERS DRACULA, gjorde Kenneth Branagh sin bombastiska – och rätt fåniga – MARY SHELLEYS FRANKENSTEN, som mest gick ut på att Branagh visade upp sin nakna bringa.

2025 års FRANKENSTEIN är skriven och regisserad av Guillermo del Toro – en man jag kommit fram till att jag inte är sådär jätteförtjust i. Jag vet att jag gett ganska höga betyg till ett par av hans filmer, några har fått godkänt, men jag sätter mig sällan och ser om hans filmer – och när jag gör det tycker jag sällan att de är så bra som jag tyckte när jag såg dem på bio. Typexempel är CRIMSON PEAK, vilken jag tyckte var rätt svag när jag som om den på Blu-ray därhemma.

Och vad tycker jag om FRANKENSTEIN? Nej, gott folk, den här tyckte jag tyvärr inte om. Det känns hela tiden som om det är något som fattas i denna två och en halv timme långa film. Det som fattas mest är en engagerande handling och rollfigurer att bry sig om.

Det börjar dock bra. I en prolog har ett danskt fartyg på väg mot Nordpolen frusit fast i isen. Kaptenen spelas av Lars Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas är styrman, och dialogen är på danska. Frankensteins monster (Jacob Elordi) dyker upp och dödar några sjömän, innan han försvinner under isen. De hittar den skadade baron Victor Frankenstein (Oscar Isaac), som säger att han skapade monstret. Ombord på fartyget berättar Victor vad som hänt och varför han är där.

Efter prologen är filmen indelad i två delar; Frankensteins berättelse och monstrets berättelse. Det är det gamla vanliga, men med en del ändringar. Victor studerar medicin, han är ett geni, men hans besatthet av att skapa liv uppskattas inte. Christoph Waltz spelar Harlander, en figur som inte finns med i romanen och som del Toro själv hittat på. Harlander, en förmögen man, blir vän med Victor och erbjuder sig att stötta hans bisarra forskning. Mia Goth, som har ett väldigt passande efternamn, spelar Harlanders brorsdotter Elizabeth, som ska gifta sig med Victors lillebror William (Felix Kammerer). Victor och Elizabeth inleder något slags romans.

Monstrets berättelse handlar om det monstret råkar ut för efter att Victor tror sig ha dödat honom. Han irrar runt i skogen, han träffar en blind man (David Bradley), han jagas av bybor – och han blir kär i Elizabeth. Han vill att Victor ska skapa en kvinna åt honom.

Precis som så många Guillermo del Toro-filmer är det här estetiskt sett rätt kitschigt. del Toro sa att han ville ha riktiga scenbyggen, riktiga kulisser, men även om man nu faktiskt byggt upp interiörerna, ser det fortfarande ut som datoranimationer. Allting är överarbetat och överlastat. Färgskalan gör att det ser ut lite grann som Rembrandt. Det är många fejkade linsöverstrålningar. Jag föredrar Frankensteinfilmer som är lite gråa, europeisk höst, avskalat, kraxande kråkor.

Victor Frankenstein är en rätt osympatisk typ, och inte på ett bra sätt. Elizabeth är med alldeles för lite. Monstret ser rätt fånigt ut, som om han rymt från ett brittiskt gothband från 80-talet, en man med ett vackert ansikte, men med grava hudproblem. Dessutom har han närmast superkrafter i den här versionen. Charles Dance, som alltid är bra, har en liten roll som Victors och Williams far.

FRANKENSTEIN är ingen skräckfilm. Det här är en gotisk melodram. Här finns långa existentiella dialoger. Jag tyckte att det här var rätt ointressant, segt och trist – och jag gäspade alldeles för ofta. 120 miljoner dollar kostade det att göra filmen. Jag kan tänka mig att resultatet hade blivit bättre om del Toro bara fått 20 miljoner. Eller tio. En film blir inte bättre bara för att den är dyr, i många fall blir den sämre.

Jag hoppades verkligen att jag skulle gilla den här, men jag blev verkligen besviken. Trots alla varma färger är det en kall och ganska själlös film. Det är mycket yta.

Det slår mig nu att jag inte sett den amerikanska TV-versionen i två delar från 1973 med Bo Svenson som monstret; Dan Curtis producerade och var med och skrev manus. Det är intressant att två svenskar, Bo Svenson och Per Oscarsson, spelat Frankensteins monster!

(Biopremiär 24/10/Netflixpremiär 7/11)