Bio: The Smashing Machine

Foton copyright (c) Eric Zachanowich/A24/Nordisk Film

1994 blev jag uppringd av filmdistributören FilmCo (som snart skulle bli Scanbox). De undrade om jag, i egenskap av kritiker, filmjournalist och kännare av actionfilm, ville medverka i ett direktsänt radioprogram där den då nya videofilmen ULTIMATE FIGHTING CHAMPIONSHIP skulle debatteras. Denna video diskuterades vilt i media – den ansågs vara det värsta av det värsta när det gällde grovt underhållningsvåld. Jag tackade nej till medverkan av den enkla anledningen att jag inte sett filmen – FilmCo hade glömt skicka den till mig. Jag fick ett exemplar, men då var det för sent.

Ultimate Fighting Championship grundades 1993 och en av männen bakom denna kampsportsturnering är regissören John Milius. Det var även Milius som formgav den åttakantiga bur kombattanterna slåss i, inspirerad av gladiatorspelen i sin egen film CONAN – BARBAREN. Idén gick ut på att representanter för olika kampsporter skulle mötas och slåss så att blodet sprutar. Thaiboxning mot karate, taekwondo mot rövkrok.

Jag fick alltså filmen och såg den. 97 minuter autentiska UFC-fajter, kommenterade av Milius och skådespelaren och tidigare football-spelaren Jim Brown, granskat och godkänt utan klipp av Statens Biografbyrå.

”Det finns inga regler!” stod det på omslaget. Men där ljög de. För visst fanns det regler. Debatten i media hade fått mig, och många andra, att tro att kämparna pucklade på varandra tills den ene slogs medvetslös, eller kanske till och med dog. Men som jag minns det slutade de flesta matcher med att en av dem helt enkelt gav upp när han fått nog. Det var inte mycket värre än att titta på en vanlig boxningsmatch.

… Och framför allt var det väldigt tråkigt. Några år innan jag flyttade till Göteborg lånade jag en lägenhet under något evenemang, det kan ha varit Göteborg Film Festival. En kväll satt jag ensam i lägenheten och tänkte titta på TV. Det visades ingenting alls av intresse. En kanal visade MMA, det vill säga mixed martial arts. Jag tittade en stund på detta. Det var tråkigt. För det är trots allt som så, att om slagsmål, och action i allmänhet, ska bli underhållande och rafflande krävs koreografi och regi. Autentiskt våld är varken roligt eller underhållande.

THE SMASHING MACHINE handlar om MMA-stjärnan Mark Kerr. Jag har aldrig hört talas om Kerr. Det här är en film från A24 och för manus och regi står Benny Safdie, som gjorde UNCUT GEMS; en film alla verkade gilla – utom jag.

Filmen utspelar sig mellan 1997 och 2000, och Dwayne Johnson spelar Mark Kerr. Jag har nog inte riktigt sett alla filmer Johnson medverkat i, men de allra flesta. Jag har inget emot Dwayne Johnson, han kan vara lite rolig, han är sympatisk, och han verkar mest spela sig själv. Han är inga rollfigurer, han är Dwayne Johnson.

I THE SMASHING MACHINE agerar Dwayne Johnson. Han verkar sikta på en Oscar. Det var en rätt märklig upplevelse att se honom i den här filmen. För att likna verklighetens Mark Kerr har Johnson inte bara försetts med hår, han bär även facial prosthetics, vilket visst heter SFX-makeup i Sverige, läser jag på en sida tillhörande ett svenskt företag som jobbar med sådant. Johnson ser ut som en helt annan skådespelare som är märkligt lik Dwayne Johnson. Jag måste även säga att Johnsons skådespelarinsats överraskar och imponerar. Jag trodde aldrig att Johnson var kapabel till det här. Han är dessutom ganska lik den riktige Mark Kerr – den största skillnaden är åldern. Kerr är född 1968 och var 29-32 de år den här filmen utspelas, Johnson är född 1972 och är alltså tjugo år för gammal! Han ser heller inte ut att vara i 30-årsåldern i filmen.

Emily Blunt spelar Mark Kerrs flickvän Dawn, och även där fick jag först titta två gånger innan jag kände igen henne. Hon spelar en amerikanska med, hur ska vi säga, osofistikerad look.

THE SMASHING MACHINE handlar först och främst om Marks och Dawns stormiga förhållande. Den som förväntar sig en renodlad kampsportsfilm lär bli besviken. Mark blir beroende av smärtstillande medicin och hans karriär håller på att gå åt skogen, han och Dawn bråkar konstant, Mark blir alltmer oberäknelig, kollapsar till slut och hamnar på sjukhus. Han försöker sedan få ordning på sitt liv.

… Och det är väl i princip vad filmen handlar om. Det är ett ganska traditionellt drama, inga sensationer, inte alltför engagerande om man nu inte tillhör Mark Kerrs fans, vi har sett allt förr. Med det inte sagt att det här är dåligt. Det är bara lite småtrist och inte alltför intressant.

UFC-stjärnan Ryan Bader spelar Kerrs kompis, UFC-stjärnan Mark Coleman, de tränar tillsammans och tävlar i samma turneringar. Coleman är schysst och rejäl och ibland den ende Dawn kan lita på. Marks Kerrs tränare Bas Rutten spelas av den riktige Bas Rutten, trots att han nu är 25 år äldre än han var då filmen utspelas.

Stora delar av filmen är inspelade i Japan, där MMA-turneringen Pride hölls; Pride var världens största MMA-evenemang innan UFC blev dominerande. Dessutom hade MMA fortfarande inte legaliserats i USA, vilket innebar att Kerr och Coleman tvingades åka till Japan för att tjäna pengar. Interiörerna från Tokyo Dome är dock filmade i Vancouver. På en japansk presskonferens informerar man om reglerna och om förändringar; vilka slag, grepp och andra tilltag som förbjudits.

Det mest intressanta med THE SMASHING MACHINE är att en scen är filmad med IMAX-kamera, alla fajterna är filmade med HD-kameror, medan resten av filmen, det vill säga det allra mesta, är filmat på 16mm! Jag visste inte om detta när jag såg filmen, och jag såg den i en vanlig salong. Jag satt aldrig och tänkte Oj, det där ser ut som 16mm! Däremot är filmfotot ofta närmast dokumentärt.

I en kort epilog som utspelar sig 2025 spelar Mark Kerr sig själv. Han bryter den fjärde väggen och talar till publiken.