Streaming: Osiris

Jag ska erkänna att jag inte hade några större förhoppningar på den här filmen, som nu finns att hyra, när jag började titta på den. Jag tvekade innan jag började titta, jag tänkte att den här är nog kass – men jag kände för att se lite rymd-pang pang. Och den kunde väl inte vara sämre än the Asylums filmer i genren – eller?

OSIRIS är en film av William Kaufman, som fick en hel del uppmärksamhet för sin debut THE PRODIGY, 2005. Sedan dess har han bland annat gjort ONE IN THE CHAMBER med Cuba Gooding Jr och Dolph Lundgren, THE MARINE 4: MOVING TARGET och zombiefilmen DAYLIGHT’S END.

Denna nya film hade en budget på 6,7 miljoner dollar, vilket inte är jättemycket i sådana här sammanhang, men ändå sex miljoner mer än vad the Asylum spenderar på sina filmer. Filmen ser rätt bra ut – åtminstone till en början.

OSIRIS inleds med att vi under förtexterna får se en raket skickas ut i rymden på 1970-talet. Därefter blir det krig. Ett gäng amerikanska Special Forces drabbar samman med fienden i någonstans i mellanöstern, eller var de nu är. De skjuter som fan. De skjuter och skjuter och skjuter. Inga av amerikanerna presenteras, en av dem verkar heta Jax (Jaren Mitchell), de skriker mest ”Fuck!” och ”Motherfucker!”. De skjuter och skjuter och skjuter. Ingenting händer. När eldgivningen avstannade tittade jag på klockan. Det hade redan hunnit gå elva minuter. Elva minuter under vilka det inte hänt ett dugg.

Vad som händer efter dessa elva minuter är att det plötsligt dyker på ett rymdskepp. De amerikanska soldaterna sugs upp i rymdskeppet. Det är främst dessa scener som gjorde att jag tyckte att det såg överraskande bra ut.

Soldaterna vaknar upp ombord på skeppet och vet inte var de är – någon av dem misstänker att de är i ett fängelse under havet. De vet inte hur länge de har varit där. Deras ledare, killen som ska vara filmens hjälte, heter Kelly och spelas av Max Martini.

Det dyker upp en rymdvarelse! Åh, nej! och den är ond! Soldaterna verkar ha förts bort för att jagas. Med hjälp av ett utomjordiskt skjutvapen lyckas de panga ihjäl rymdvarelsen. ”Fuck you, motherfucker!”

Sedan träffar de på en ung tjej, Ravi (Brianna Hildebrand). Hon är ryska och pratar bara ryska tills det visar sig att hon kan engelska, vilket är praktiskt, eftersom Hildebrand då slipper lära sig blir repliker på ryska.

De attackeras av fler rymdvarelser. Dessa ser rätt coola ut, tack och lov är de inte datoranimerade. Soldaterna skriker. ”Fuck! Let’s get the fuck outta here!”

Vem träffar de på nu, om inte Ravis ryska mor Anya. Hon spelas av Linda Hamilton, av alla människor. Hamilton ser väldigt härjad ut nuförtiden.

Soldaterna decimeras. Ska de klara sig på slutet? Hur många kommer att överleva? Vilka är det som har strukit med?

Rymdskeppets interiörer består i stort sett bara av container-labyrinter. Det ser billigt ut. Soldaterna och ryssarna springer runt i dessa labyrinter och skjuter på rymdvarelser. I mörker. Detta är hela handlingen. Det stannar upp lite i mitten, då de sitter ner och pratar alldeles för länge, men sedan skjuts det igen. I mmörker. Det är lite First Person Shooter-spel över dessa scener.

Filmmanuset är något alldeles oerhört slappt. Uppenbarligen är filmskaparna kraftigt inspirerade av ALIENS – ÅTERKOMSTEN och ROVDURET, men de gör allt fel. Samtliga rollfigurer är endimensionella och fullkomligt ointressanta. Inget av intresse händer, det är bara ett evigt skjutande mest hela tiden – förutom i mitten, när det inte händer någonting alls.

Den här filmen behöver ni inte se.