Streaming: Kill the Jockey

Här har vi en film som till 2/3 är alldeles utmärkt.

KILL THE JOCKEY, som i original heter EL JOCKEY, är en argentinsk film – inte nog med det: den är argentinsk-spansk-amerikansk-mexikansk-dansk-engelsk. Detta är den bästa argentinsk-spansk-amerikansk-mexikansk-dansk-engelska samproduktion som gjorts. Filmen, som hade premiär i Venedig förra året, är inspelad i Buenos Aires och för regin står argentinaren Luis Ortega, som även varit med och skrivit manus.

När filmen började kände jag på en gång att det här var något för mig. Den kändes lite grann som en 80-talsfilm och öppningsscenerna fick mig osökt att associera till Alejandro Jodorowsky. Filmen inleds på en sjabbig bar. Där sitter en strokedrabbad man i rullstol och en man med amputerade lemmar som spelar munspel. Färgskalan är varm, smutsig och svettig.

I baren sitter filmens huvudperson, jockeyn Remo Manfredini (Nahuel Pérez Biscayart), en tystlåten, märklig man med missbruksproblem. Han super konstant och tar droger när han kommer över dem – han har börjat dra i sig medicin för hästar. Han kan bara tävla när han är packad eller stenad. Några hårda gangstertyper kommer in och hämtar Remo, som ska tävla. Han ingår i Rubén Sirenas (Daniel Giménez Cacho) stall. Remo är så stenad att han trillar av hästen redan när startskottet går.

En annan av Sirenas jockeys är Abril (Úrsula Corberó), som är Remos gravida flickvän – eller åtminstone nästan flickvän. Hon presenteras när hon ensam dansar disco.

Sirena har köpt en svindyr häst från Japan. Trots att Remo föll av hästen i förra loppet är det han som ska rida den – men han måste lova att hålla sig nykter. Vilket han gör – men alldeles före start letar han upp en flaska han gömt undan. Han drar i sig hela flaskan – och loppet går inte som planerat.

Remo vaknar upp på ett sjukhus med huvudet i bandage. Han hittar en en dampäls och sina ridstövlar, och gravt förvirrad rymmer han från sjukhuset. Han irrar runt på stan. Alla letar efter honom. Abril träffar en kvinna hon inleder ett lesbiskt förhållande med.

KILL THE JOCKEY, som är en missvisande titel, påminner inte bara om Jodorowsky. Filmen liknar även Pedro Almodóvars tidiga filmer. Ibland ser det här ut som något av Håkan Alexandersson. Här finns också kraftiga drag av David Lynch. En flicka med downs syndrom säger visa saker.

Det här är en surrealistisk film. Den som förväntar sig en deckare i ridsportmiljö lär bli besviken. Filmen är snygg, ibland är den vansinnigt snygg. Ofta är den rolig. Jag gillar sådant här. Jag gillar konstigheter och groteskerier.

Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen. Under den tredje akten ändrar filmen spår en liten aning och det börjar kännas lite grann som att batterierna tagit slut, eller som om Ortega fått nya idéer och vill göra en annan film. Handlingen blir ännu konstigare. Remo hittar sig själv och pånyttföds.

… Men den tredje akten är inte dålig. Det här är en bra film. Vad det här också är, är en ganska typisk filmfestivalfilm, fylld av symbolik och som det går att analysera sönder och samman om man är på det humöret. Själv är jag sällan på det humöret.

KILL THE JOCKEY finns nu att hyra.