Bio: Aldrig ensam

Foton copyright (c) Andes Teiss/Studio S Entertainment

Rabbi Abraham Stiller är en man jag aldrig hört talas om. Han var bror till filmregissören Mauritz Stiller och förhindrade att ett stort antal finska judar deporterades till Tyskland. Klaus Härö har regisserat denna film om Stiller.

1942 ingår Finland en allians med Tyskland. Detta innebär att den finska statspolisen börjar jaga judar. Abraham Stiller (Ville Virtanen) äger en butik i Helsingfors där samtliga anställda är judar. Stiller gör sig genast ovän med en ondskefull, judehatande kund; Arno Anthoni (Kari Hietalahti). Stiller kastar ut Anthoni, men när det senare stövlar in män som kräver att få se de anställdas arbetstillstånd och Stiller levererar dessa på polisstationen, visar det sig att Anthoni är chef för statspolisen. Det är förstås inte bra. När Stiller senare får veta att Anthoni sammanställt en lista över samtliga judar i Finland och personligen överlämnat denna i Berlin, gör Stiller sitt bästa för att förhindra att alla dessa judar deporteras och skickas till koncentrationsläger. Det är ont om tid.

I en ramhandling som utspelas 1972, samma år Abraham Stiller dog, intervjuas Stiller av en ung journalist (Satu Tuuli Karhu). Stiller är fortfarande nedstämd över att han inte lyckades rädda en familj som stod honom nära.

ALDRIG ENSAM, som är en samproduktion mellan ett flertal länder, däribland Sverige, är en bra, robust film. Men, den är samtidigt märkligt kort och ibland nästan lite minimalistisk. Jag hade förväntat mig en större, dramatisk hjälteskildring, men filmen är väldigt återhållsam. Trots det minst sagt dramatiska ämnet blir filmen aldrig speciellt spännande. Ett par gånger hotas Stiller med pistol, men vi vet ju redan att han inte kommer att skjutas, eftersom han intervjuas 1972. Redan efter 80 minuter börjar eftertexterna att rulla och det känns lite rumphugget. Filmfotot är fint, men det doftar lite TV-film över produktionen.

Vid ett tillfälle besöker Stiller några judiska vänner som skickats till ett arbetsläger i Lappland. Där dyker det upp en samling särdeles onda tyska soldater, officeren som anför dem är så ond att han har ett stort ärr i ansiktet. När Anthoni besöker Berlin pratar han med en tysk officer som sitter i en stor, ödslig sal och spelar flygel – det här känns som något ur SALONG KITTY.

Ramhandlingen visas i svartvitt. Det finska 70-talet skildrat i svartvitt ser verkligen finskt ut, det är som scenerna från Lena Nymans hem i PICASSOS ÄVENTYR.

Större delen av filmen är på finska, men Stiller och hans hustru Vera (Nina Hukkinen) pratar svenska med varandra, flera andra judar pratar också svenska, medan några pratar tyska. När det talas svenska i filmen är den inte textad, vilket är synd, eftersom det bitvis är svårt att uppfatta vad de säger. När filmen slutar dyker det upp svarta bokstäver mot vit bakgrund, jag trodde först att det var filmens credits, men det visar sig vara texter om vad som hände senare – efter en stund upptäckte jag att detta översatts med vit text mot vit bakgrund, vilket gör textremsan i det närmaste omöjlig att läsa.