Bio: Hemmet

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

För tre år sedan hade den amerikanska skräckfilmen HEMMET premiär på Amazon Prime Video, originaltiteln är THE MANOR. Den här veckan har den amerikanska skräckfilmen THE HOME släppts som hyrfilm i Sverige. Veckans biopremiär HEMMET har inget med dessa två filmer att göra.

Ännu en svensk genrefilm. Som jag skrivit tidigare: först kom det ingenting, sedan kom det ingenting, och sedan kom allt på en gång. HEMMET bygger på en roman av Mats Strandberg (CIRKELN, KONFERENSEN, FÄRJAN; den sistnämnda har visst blivit en TV-serie på SVT jag inte sett), Strandberg har även skrivit manus tillsammans med regissören Mattias Johansson Skoglund, som tidigare gjort filmen LOSER, 2013, som jag inte inte tror att jag sett. HEMMET är hans andra långfilm.

HEMMET är ingen munter skräckfilm, det här kan vara en av de mest deprimerande genrefilmer jag sett. Den handlar om något många kan relatera till – åldringsvård och demenssjuka. Vad jag kan påminna mig tror jag inte att någon av mina närmaste släktingar varit dement och bott på ”himmet”, som det heter i Skåne, åtminstone ingen längre period, men jag har förstås vänner och bekanta med denna erfarenhet.

Philip Oros från STRUL spelar Joel, vars mor Monika (Anki Lidén) trillar ihop därhemma och inte längre klarar sig själv. Monika var död några sekunder, men återupplivades.

Den förvirrade Monika placeras på Ekskuggan, ett äldreboende i den lilla ort Joel kommer ifrån. Ekskuggan är den sista anhalten. De övriga som bor där är ännu mer förvirrade och knepiga än Monika. Monika förstår inte varför hon hamnat där, hon vill hem till sin döde man. Joel, som är något slags lagom lyckad musiker, måste sköta det mesta, han röjer i sitt barndomshem, Monika känner inte igen honom och tror att han är sin framgångsrike företagare till bror, som bara medverkar via telefon, Joel plågas och dricker Captain Morgan.

På Ekskuggan jobbar Nina (Gizem Erdogan), som var Joels bästis under uppväxten. Hon är rejäl gör sitt bästa för att alla ska ha det bra. Hennes unga kollega Olivia (Lily Wahlsteen) är dock en ointresserad slarver. Men en natt råkar Olivia ut för något otäckt på hemmet, något som får henne att stanna hemma för att aldrig mer återvända.

Det verkar som om Monika fått med sig någon eller något från andra sidan medan hon var död. Något våldsamt som angriper folk på nätterna. Kanske hennes våldsamme make; Joels far. Monika blir även alltmer elak mot Joel och personal, hon verkar plötsligt känna till allas hemligheter.

HEMMET är en av de bättre svenska genrefilmer som kommit de senaste åren. Om man jämför dialog och skådespeleri med till exempel förra veckans VI DÖR I NATT är det enorm klasskillnad. Estetiskt är det inga större extravaganser; filmfotot är inte flashigt. Det är mörkt och murrigt, det är många närbilder på fårade ansikten, det är ett grått och deppigt Sverige som visas upp. Det här är en svensk-isländsk-estnisk samproduktion och filmen är inspelad på Gotland.

Till en början känns det här som ännu ett svenskt drama, men det tar sig – och bitvis är filmen faktiskt riktigt effektiv som skräckfilm. Här finns flera riktigt bra scener. De boende hasar fram som zombies i de dunkla korridorerna.

En av de boende på hemmet spelas av Lottie Ejebrant, som nu hunnit bli 81. Henne minns jag förstås främst som Majsan i SÄLLSKAPSRESAN. Då var hon 36. Jag har sett väldigt få filmer och program med henne sedan dess, hon var visst med i GÖTA KANAL – VINNA ELLER FÖRSVINNA, vilket jag glömt bort.

HEMMET har den föredömliga speltiden 87 minuter, en perfekt längd för den här typen av film, den hinner aldrig bli tråkig. Pluspoäng för den märkliga formgivningen av förtexterna.