Blu-ray: Baise-moi (25th Anniversary)

BAISE-MOI (25TH ANNIVERSARY) (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag såg inte BAISE-MOI när den visades i Cannes för 25 år sedan. Den tävlade inte i någon av de officiella serierna, den visades bara på marknaden, där den såldes till ett par dussin länder, men den blev väldigt omtalad – ”extrem” och ”chockerande” var några ord som användes. Dock hävdade vänner och kollegor till mig att filmen var ”a piece of shit” och ”amateurish trash”.

Jag brydde mig inte om att se BAISE-MOI – och sedan glömde jag helt bort den. Under åren som gick slutade folk att prata om den. Nu har den släppts på Blu-ray i Sverige och först nu har jag sett filmen.

BAISE-MOI bygger på en roman av Virginie Despentes, som tillsammans med porrskådisen Coralie Trinh Thi även skrev och regisserade filmversionen. De två huvudrollerna görs av porrskådisarna Raffaëla Anderson och Karen Bach, som egentligen hette Karen Lancaume; hon begick självmord år 2005. Flertalet av de övriga medverkande är även de porrskådisar.

Anderson och Bach spelar Manu och Nadine. I inledningen blir Manu och en pundarkompis våldtagna, medan Nadine bråkar med- och dödar sin rumskompis (Delphine McCarty, som inte är porrskådis). Av en tillfällighet träffas Manu och Nadine mitt i natten när de båda missat sista tåget hem. De sätter sig i en bil för att köra till Paris – och kommer fram till att de hatar allt och alla, framför allt män, de har fått nog. De beger sig ut på en våldsturné packad med sex, mord, rån, knark, sprit och allmänt antisocialt beteende. Handlingen går från scen till scen där Manu och Nadine hittar nya människor de ligger med, rånar, och/eller mördar så att blodet sprutar.

”Despite game perfs from two lead femmes, this hard-core pic is a half-baked, punk-inflected porn odyssey masquerading as a movie worth seeing and talking about,” skrev Variety i Cannes 2000. Och jo, det stämmer. BAISE-MOI är egentligen bara en ful hårdporrfilm, skjuten på video, fylld med explicita sexscener och halvtaffligt ultravåld. Rollfigurerna är alla osympatiska och hatiska. Karen Bach är bra i sin roll, men mycket av skådespeleriet är rätt dåligt. Hela produktionen känns ganska amatörmässig. De håller ofta sina pistoler utanför bild när de skjuter, så att det inte ska synas att mynningsflammor och rök saknas. Efter endast 77 minuter slutar filmen.

BAISE-MOI är ren exploitation. Vissa hävdar att det är en feministisk film, men det är förstås dumheter. Det här är bara sex och våld, att filmen är gjord av kvinnor spelar ingen roll. Om en man gjort den här filmen hade ingen sagt att den är feministisk. Det är trash disguised as art.

BAISE-MOI var en del av den våg med extrema franska genrefilmer som sköljde över världen i början av 2000-talet. Andra filmer var IRRÉVERSIBLE, TROUBLE EVERY DAY, HAUTE TENSION (SWITCHBLADE ROMANCE), FRONTIERE(S), MARTYRS och À L’INTERIEUR (INSIDE).

Jag kan nog inte påstå att jag rekommenderar BAISE-MOI – men filmen är ett så kallat curiosity piece. Man bör kanske ha sett den. Och även om man, som jag, inte gillar filmen, är denna nya Blu-ray-utgåva av intresse – den innehåller nämligen en del bra extramaterial. På skivan hittar vi en 42 minuter lång film om inspelningen, en intervju med regissörerna, ett bildgalleri och trailern. Extramaterialet är bättre än själva filmen.

Nu tänker förstås du att du genast måste dricka ett glas pastis och köpa den här filmen för att ställa den i din franska extremhylla. Du beställer BAISE-MOI bäst från Ginza genom att klicka HÄR – för då stöttar du samtidigt TOPPRAFFEL! och kan få läsa fler sådana här haranger i framtiden. Om du redan har den här filmen, eller kanske inte vill köpa den, kan du förstås stötta TOPPRAFFEL! ändå – till exempel via Buy Me A Coffee eller något av de andra alternativen högst upp i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Det är inte gratis att driva den här sidan. Men vad som är gratis, är att prenumerera på TOPPRAFFEL! – ett formulär för detta finns här intill någonstans.