Bio: Limonov – ett liv som provokatör

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag såg LIMONOV – ETT LIV SOM PROVOKATÖR på en pressvisning förra veckan, men jag lät bli att skriva om den på en gång. Nu har jag funderat på den några dagar.

Jag ska på en gång erkänna att jag aldrig hört talas om Limonov, som egentligen hette Eduard Veniaminovitj Savenko och ibland gick under namnet Eddie. Jag är ingen kännare av ryska författare och provokatörer, åtminstone inte av dem från senare delen av 1900-talet. Filmen om Limonov fick mig inte precis att vilja läsa hans böcker.

Det här är en italiensk-spansk-fransk samproduktion som bygger på en roman av Emmanuel Carrère, för regin står ryssen Kirill Serebrennikov. Ben Whishaw spelar Eddie, som är en våldsam, kriminell rebell hemma i Sovjetunionen. Signaturen Limonov kommer från det ryska slangordet limonka, som betyder handgranat. Han får problem med rättvisan och emigrerar på 70-talet till New York, där han, enligt filmen, levde tillsammans med en märklig nakenmodell, eller vad hon nu var (Viktoria Miroshnichenko). Det handlade om sex, sprit och droger, det tog slut med kvinnan, Eddie levde som hemlös. Han fick plötsligt jobb som butler hos en miljonär och lämnade sitt gamla liv bakom sig och blev en ny människa. Han skrev även sin första bok i New York. 1980 flyttade han till Frankrike, där han fick medborgarskap och bytte åter personlighet. På 90-talet flyttade han tillbaka till Ryssland, där han blev politiskt aktiv; han grundade Nationalbolsjevikiska partiet, en fascistisk organisation. Han fängslades, men uppenbarligen blev han även en litterär stjärna och politisk hjälte i Ryssland. 2018 dog han.

Allt detta berättas på ett kaosartat sätt. Jag har ingen aning om huruvida man kan lita på det som visas i den här filmen eller ej. Enligt pressmaterialet använder Serebrennikov sig av en punkig collage-estetik, och det stämmer väl.

Eddie framstår som extremt osympatisk och jag tycker att han är påfrestande. Jag tycker även att den här filmen är rätt påfrestande. Bitvis är den smart berättad, som när åren går och Eddie springer mellan olika rum vilka symboliserar olika år (1982 har filmskaparna dock tagit fel och satt affischen till RAMBO: FIRST BLOOD PART II, 1985, på väggen istället för den till FIRST BLOOD), men för det mesta är det överarbetat, teatraliskt och lite irriterande. Det bjuds på en del överspel. Det förekommer en rad sexscener och i New York upptäcker Eddie att han är bisexuell och ligger med en lodis på gatan.

Jag såg LIMONOV – ETT LIV SOM PROVOKATÖR på eftermiddagen efter att på förmiddagen ha sett den väldigt långa AFTER THE HUNT. LIMONOV är nästan lika lång, men jag upplevde den som längre och segare, eftersom jag hade svårt att engagera mig i filmen och dess gestalter; jag brydde mig inte, och det höga tempot och den hetsiga klippningen gjorde den tröttande.

Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag att, tja, jag kan nog sätta en trea i betyg på den här – men efter att jag funderat ett par dagar sänker jag betyget ett snäpp. Filmen börjar redan blekna i mitt minne.