Bio: After the Hunt

På 1990-talet jobbade jag ofta som lärarvikarie på låg- och mellanstadiet, alltid på samma skola; samma skola jag själv gick på som barn. Inte nog med det, en period var jag anställd som skolbibliotekarie, vilket nog var det lugnaste och slappaste jobb jag någonsin haft – jag tillbringade större delen av dagarna helt ensam i biblioteket, där jag satt vid katedern och gjorde ingenting. Jo, jag läste böcker, förstås. Barnböcker.

På skolan jobbade en trevlig kille som var kanske 5-10 år äldre än jag. Jag har glömt vad han hette, hur han såg ut och vad han jobbade med, men jag minns att han en dag kom fram och sa ”Ja, du har väl hört vad jag råkat ut för?”. Det visade sig att en flicka sagt att han tafsat på henne i ett grupprum. Saken skulle utredas. Det fanns inga vittnen, ord stod mot ord. Jag har ingen aning om hur det gick i fallet.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Luca Guadagninos (A BIGGER SPLASH, SUSPIRIA) nya film AFTER THE HUNT, som handlar om något liknande, fast grövre.

Efter en prolog med en högljutt tickande klocka på ljudspåret följer Woody Allen-förtexter: vita bokstäver mot svart bakgrund, skådespelarna listade i alfabetisk ordning. Därefter följer en bjudning hemma hos universitetsprofessorn Alma Imhoff (Julia Roberts) och hennes make sedan 30 år, psykologen Frederik (Michael Stuhlbarg). De bor i en stor, flott lägenhet, de har hemhjälp och uppenbarligen gott om pengar. Vin och sprit flödar, gästerna diskuterar filosofi.

På sätt och vis skulle det här kunna vara hämtat ur en Woody Allen-film, men jag associerar snarare till franska filmer; det här känns som en intellektuell fransk film, fast på engelska: det röks cigarretter, alla är väl bevandrade i filosofi och kan citera filosofer och poeter. Frederik är intresserad av klassisk musik och matlagning. Det här är en amerikansk-italiensk samproduktion, den utspelar sig på Yale i Connecticut, men intressant nog är filmen inspelad i Cambridge i England, en stad som ju är känd för sitt eget universitet. Detta förklarar nog varför filmen känns europeisk.

På bjudningen finns den berusade och snacksalige unge professorn Hank (Andrew Garfield) samt studenten Maggie (Ayo Edebiri), som är lesbisk. Hank och Maggie lämnar bjudningen tillsammans.

En kort tid senare söker Maggie upp Alma på universitetet och vill anförtro henne något. Hon berättar att den påstridige Hank hade följt med henne upp i lägenheten och insisterat på att få en sängfösare. Då ska han ha våldtagit Maggie.

Senare hör den ständigt påstrukne Hank av sig till Alma och vill prata med henne på sitt stamhak. Han säger att han hört att Maggie påstår att han våldtagit henne och att detta inte är sant. Han tror att Maggie är ute efter något annat – hämnd, eftersom han upptäckt att hennes avhandling är plagierad.

Incidenten når media och allt blåses upp. Ord står mot ord. Alma, vars hälsa svajar; hon lider av svara magsmärtor, visar sig dölja mörka hemligheter från sin ungdom.

IMDb listar AFTER THE HUNT som psychological drama, crime, drama och thriller. Nja, det här är först och främst ett drama; ett tungt sådant. Förväntar man sig en thriller eller en kriminalfilm lär man bli väldigt besviken. Men – det är ett bra drama, det här. Filmen är lång, två timmar och 19 minuter, men för en gångs skull tyckte jag inte att det kändes långt och segt. Detta beror på att filmen är ytterst välspelad och på att dialogen är välskriven. Chloë Sevigny har en mindre roll; hon är iförd en fullkomligt hopplös frisyr och gillar Morrissey. Vi får ett par oväntade twister på slutet.

Många av rollfigurerna är rätt osympatiska, Alma kan vara hård och kall, Hank är rätt påfrestande. Jag gillade Frederik bäst, ibland skulle jag också vilja laga köttgryta i ett stort, elegant kök, medan jag dirigerar musik med köksredskap. Jag gillade även Yales dekan, som dricker whisky på sitt flotta kontor; han har en flaska Laphroaig stående på ett bord för att imponera på besökare, men han föredrar att dricka ur den flaska Jameson har har gömd i sitt skrivbord.