DVD: Night Gallery

NIGHT GALLERY (Retro Film)

En typ av film som nästan håller på att hamna bland de försvunna filmerna, är amerikanska TV-filmer från 1960-, 70- och 80-talen. De där filmerna som gjordes direkt för TV med mer eller mindre låg budget och som spelades in på 7-10 dagar. Det producerades hundratals sådana här filmer. TV-bolaget ABC producerade Movie of the Week mellan 1969 och 1975, ett välkänt begrepp, men även de konkurrerande bolagen spottade ur sig filmer.

När jag växte upp visades sådana här TV-filmer lite då och då på svensk TV. På 80-talet släpptes många TV-filmer som hyrfilm, en bra bit in på 90-talet kom det fortfarande TV-filmer på video i Sverige; av någon anledning visades de sällan på TV. Men – sedan dess har många av de här filmerna försvunnit. De är förstås inte bokstavligt talat förvunna; de finns sannolikt i TV-bolagens dammiga lager, och gamla VHS-kassetter ligger undangömda här och var, men majoriteten av alla dessa TV-filmer är numera ytterst svåra att se. De största, mest välkända titlarna släpps på DVD och till och med på Blu-ray ibland, men majoriteten filmer verkar ingen vara intresserad av att ge ut. Väldigt många av de här filmerna, kanske de flesta, släpptes aldrig på video, så när TV-kanalerna slutade reprisera dem, mer eller mindre försvann de. Många av filmerna ligger på YouTube, ofta är kopiorna flimriga, eftersom videokopiorna spelades in på 80-talet, kanske direkt från en TV-sändning. I många fall är detta det enda sättet att se dem.

Jag är rätt svag för gamla amerikanska TV-filmer, framför allt skräck och thriller gjort för TV. Som genrefilmer var de oftast väldigt tama, de fick ju inte innehålla grövre våld, blod, svordomar, sex och naket, men de kompenserade med annat; med stämning, fina skådespelare kunde oväntat medverka och manusen var ibland riktigt bra; Richard Matheson skrev några av de bästa. De här filmerna sköts på 35mm och kan trots alla begränsningar vara riktigt snygga. Vanliga B-filmer kunde vara slarviga och ibland direkt amatörmässiga, TV-filmerna var alltid kompetent gjorda, om än inte alltid så inspirerade. På 70-talet varade de flesta av dem 75 minuter, vilket är en bra speltid. Flera TV-rysare skrämde skiten ur amerikanska barn som såg dem på 70-talet, vilket är fullt förståeligt. Jag har amerikanska kollegor som entusiastisk berättar om hur de traumatiserades av vissa filmer – Dan Curtis TRILOGY OF TERROR med Karen Black från 1975 nämns ofta, den hade för övrigt manus av bland andra Richard Matheson. En hel del TV-filmer biovisades i Europa.

En TV-film som biovisades – i förlängd version – var DUELLEN från 1971. Detta är antagligen den allra bästa TV-filmen – författad av den allestädes närvarande Richard Matheson. För regin stod Steven Spielberg. Jag tycker nog att det här är Spielbergs bästa film också – tillsammans med de tre första Indiana Jones-filmerna. Nej, jag är ingen större HAJEN-fan och rent allmänt tycker jag att Spielberg är lite trist och ointressant, och han har ju gjort en hel del direkt dåliga filmer.

Steven Spielberg inledde sin karriär med att regissera för TV. Han regisserade avsnitt av TV-serier och en handfull TV-filmer. Det var Spielberg som regisserade det första avsnittet av COLUMBO 1971, efter de två TV-filmer som föregick TV-serien. 1972 gjorde han den tama skräckisen SOMETHING EVIL, som inte är något vidare, och 1973 SAVAGE med Martin Landau.

Nu har pilotavsnittet till NIGHT GALLERY släppts på DVD i Sverige. Filmen är från 1969 och lär ha visats på svensk TV sommaren 1970. Jag har aldrig sett den här serien och jag har aldrig sett detta pilotavsnitt, jag minns att filmen släpptes på hyrvideo på 80-talet, men jag hyrde den aldrig.

NIGHT GALLERY är ännu en serie av Rod Serling, mannen bakom THE TWILIGHT ZONE. Korta, avslutade rysare. Pilotavsnittet består av tre historier författade av Serling, som även är värd och presenterar sina berättelser. Serling går runt i ett mörkt rum på ett konstgalleri där det finns tre övertäckta tavlor, han avtäcker dem en i taget och varje tavla leder förstås till en berättelse.

Boris Sagal har regisserat den första episoden, ”The Cemetery”, i vilken Roddy McDowall spelar en samvetslös playboy som är enda arvingen till sin rika och sjuka farbror. Ossie Davis spelar husets betjänt, som verkligen inte gillar McDowall. McDowall lyckas se till så att farbrodern dör och får ärva, men då börjar motivet på en tavla i hallen att röra på sig. Är det farbrodern som ska hämnas från andra sidan?

Det här är en trevlig och ganska traditionell historia, men kanske inte så minnesvärd. Den känns som hämtad ur, nej, inte EC Comics’ gamla serietidningar, men ur DC Comics’ House of Mystery – de där som publicerades på svenska i Skräck-magasinet på 70-talet och Mysterie-serier på 80-talet.

Nästa episod, ”Eyes”, har Steven Spielberg regisserat; detta är hans professionella debut. Joan Crawford spelar en rik och elak kvinna som är blind sedan födseln. Hon sitter i sin lägenhet i ett höghus och skäller på folk. Hon har fått veta att hon kan bli seende, åtminstone för en stund, om hon genomgår en avancerad operation. Hon utpressar sin läkare till att utföra operationen och en utfattig kille, spelad av Tom Bosley från GÄNGET OCH JAG, går med på att offra sin syn för en stor summa pengar. Självklart går det inte som planerat.

Det här är nog filmens svagaste episod. Det är nog även den kortaste, fast jag satt inte och klockade den. Den är alls inte dålig, men de två andra berättelserna är bättre.

Sista episoden heter ”The Escape Route” och har regisserats av Barry Shear. Det här är den mest ambitiösa av de tre berättelserna och ser ut att ha kostat lite mer att göra. Richard Kiley spelar en tysk krigsförbrytare som efter andra världskriget gömmer sig i Sydamerika. Han besöker ett konstgalleri där han inte bara får se några besynnerliga målningar, han träffar även en judisk man (Sam Jaffe) som tycker sig känna igen Riley från Auschwitz. Mötet leder till en övernaturlig twist.

NIGHT GALLERY sammanfattas nog bäst med ordet ”trevlig” – och kanske även ”mysig”. Jag kan inte påstå att det är särskilt otäckt och spännande, men jag gillar sådant här och jag gillar det korta formatet; skräck och rysare gör sig bra i novellformat. Inget onödigt bjäfs. Jag har alltså inte sett TV-serien som följde detta pilotavsnitt, men jag utgår från att de går i samma stil och håller samma klass. Steven Spielberg regisserade ytterligare en episod, ”Make Me Laugh”, vilken sändes 1971.

I vanlig ordning beställer du bäst den här DVD:n från Ginza genom att klicka HÄR – för då stöttar du samtidigt TOPPRAFFEL! och kan få läsa fler sådana här haranger i framtiden. Om du redan har NIGHT GALLERY, eller kanske inte vill köpa den, kan du förstås stötta TOPPRAFFEL! ändå – till exempel via Buy Me A Coffee eller något av de andra alternativen högst upp i spalten längst till höger på en datorskärm, eller härunder på en mobilskärm. Det är inte gratis att driva den här sidan. Men vad som är gratis, är att prenumerera på TOPPRAFFEL! – ett formulär för detta finns här intill någonstans.