Bio: Black Phone 2

Avdelningen för stora besvikelser.

THE BLACK PHONE heter en väldigt bra skräckfilm av Scott Derrickson som hade premiär 2022. Den bygger på en novell av Joe Hill. Hill skrev aldrig någon mer berättelse om den svarta telefonen, men här kommer en uppföljare till filmen, författad av Derrickson själv tillsammans med C Robert Cargill.

Det börjar väldigt bra. Det är slutet av 1950-talet. Vid en frusen sjö i ett snötäckt Colorado står en ensam telefonkiosk, och i den en tjej som ringer ett besynnerligt samtal. Musiken mullrar hotfullt på soundtracket. Stämningen är suggestiv.

Hopp till 1982, fyra år efter den första filmens händelser. Mason Thames och Madeleine McGraw återkommer som syskonen Finney och Gwen. THE BLACK PHONE slutade med att Finney dödade The Grabber (Ethan Hawke), en ond, maskerad man som kidnappade- och mördade barn. Finney är nu 17 år, men plågas av minnena. Han är besvärlig, slåss och röker gräs.

Lillasyster Gwen drömmer fortfarande sanndrömmar. Hennes mardrömmar blir allt mer intensiva, otäcka och hon går i sömnen. Hon drömmer att hon blir uppringd av tjejen från prologen, som visar sig vara Gwens och Finneys mor, som tog livet av sig när barnen var små. Gwen drömmer även om pojkar som håller på att drunkna i en frusen sjö medan de ristar in bokstäver i isen, och hon drömmer om den svarta telefonen i The Grabbers källare. Den ringer.

Finney och Gwen får veta att modern i sin ungdom jobbade på ett kristet ungdomsläger, där finns kanske svaret på alla frågor. Gwen upptäcker att lägret finns kvar och söker efter ungdomar som vill utbilda sig till ledare, så hon, Finney och en kille som är kär i Gwen, Ernesto (Miguel Mora), anmäler sig och åker dit. Ernesto gillar Duran Duran. Gwen tycker att Simon Le Bon är snygg.

Trakten drabbas av en snöstorm just som de anländer till lägret, förutom de fyra i personalen är Gwen, Finney och Ernesto de enda som åkt dit, alla andra har stannat hemma. Nu är de insnöade på lägret. Gwen får genast problem med de religiösa ledarna, som vägrar prata om de barn som försvunnit. Allt har med The Grabber att göra – och nu har The Grabber återvänt från andra sidan.

BLACK PHONE 2 (de skippade ”the” i titeln den här gången) är riktigt bra fram tills att de anländer till lägret, där lejonparten av filmen utspelar sig. Då förvandlas filmen lika plötsligt som oväntat till TERROR PÅ ELM STREET. Nästan bokstavligt talat. The Grabber är Freddy Krueger, Gwen är Nancy som har ”drömkrafter”. Gwen och Finney slåss med The Grabber i sina drömmar, medan de i verkligheten slungas omkring av osynliga krafter medan de andra oförstående tittar på.

Scott Derrickson har gjort en mörk, våldsam och gravallvarlig Freddy Krueger-film – som dessutom är lång, långsam och rätt seg. Det är inte utan att jag undrar vad han tänkte på när han totade ihop manuset. Han måste väl ha märkt att det här blev en Elm Street-film? Det var kanske det han var ute efter? Var det ingen annan som påpekade likheterna?

Filmen lider av samma problem som Elm Street-filmerna: det finns inga ordentliga regler, vad som helst kan hända. Det finns förstås ett sätt att besegra The Grabber, men det är förstås långsökt. Tack och lov har Gwen sina krafter. Det blir inte spännande när det inte finns några tydliga regler och vad som helst kan hända.

Estetiskt sett ser BLACK PHONE 2 väldigt bra ut. Filmfotot av svensken Pär M Ekberg är stämningsfullt och ödesmättat. Drömscenerna är gryniga och ser ut att vara filmade med Super-8. Ljudspåret är olycksbådande.

Innehållsmässigt ligger denna uppföljare ganska långt ifrån originalet, den tillhör till större delen en annan subgenre. Filmen innehåller en hel del grovt våld och splatter, samt mycket svordomar, men jag tappade intresset halvvägs in när det blev för mycket hokus pokus. Jag tyckte mest att det blev tråkigt och ointressant.

THE BLACK PHONE var en påträngande och obehaglig film med komplexa rollfigurer och en viss skitig realism. BLACK PHONE 2 är bara en skräckfilm i mängden.