Bio: Boléro – Ravels eviga melodi

Foton copyright (c) Pascal Chantier/Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Nej, jag beklagar, det här är inte en nyinspelning av Bo Derek-filmen från 1984.

Ibland händer det att ett enda verk överskuggar en konstnär hela karriär. Den franske kompositören Maurice Ravel (1875-1937) är en sådan konstnär. Handen på hjärtat: hur många kompositioner av Ravel, mer än ”Boléro”, känner du till? Själv inser jag att jag nog inte hört mer än ”Boléro”; om jag möjligtvis hört några andra verk, har jag inte vetat att det är Ravel.

”Boléro” är ett sådant där verk som brukar ingå i samlingar med klassisk musik. På 90-talet hände det ibland att jag köpte CD-samlingar med klassisk musik, och fattade jag tycke för någon kompositör, gick jag och köpte plattor med denne. ”Boléro” har jag dock aldrig varit speciellt förtjust i. Dessutom har den blivit rätt uttjatad. Således köpte jag aldrig någon Ravel-skiva, och jag vet ingenting om honom och hans liv.

2025 är det 150 år sedan Maurice Ravel föddes. Påpassligt nog kommer här en långfilm om Ravels liv i allmänhet och ”Boléro” i synnerhet. Det är Anne Fontaine, som gjorde COCO – LIVET FÖRE CHANEL, EN BOHEM I PARIS och PERFECT MOTHERS, som regisserat. Som Ravel ser vi Raphaël Personnaz, han ger intryck av att vara hyfsat porträttlik.

Fontaine hoppar ibland fram och tillbaka i tiden, men större delen av hennes film visas kronologiskt. Ravel är redan en etablerad kompositör när koreografen Ida Rubinstein (Jeanne Balibar) ger honom i uppdrag att skriva musiken till hennes nästa balett. Ravel är en torr perfektionist, han kan inte dirigera en orkester om han inte har sina lackskor på sig, han tänker konstant på sin musik, hans liv utanför musiken; hans känsloliv, blir lidande. Han umgås med den vackra Misia (Doria Tillier), som var en musa för konstnärerna och musikerna i Paris i slutet av 1800- och början av 1900-talet, Ravel verkar hysa känslor för Misia, men det mest intima han gör med henne, är att dansa. En musikkritiker hävdar att Ravels musik saknar känslor.

Det går trögt med skapandet av det som ska komma att bli ”Boléro”. Ravel inspireras av spansk musik, men han får inte till det och han ljuger för Ida Rubinstein. Men, Ravel går med jämna mellanrum omkring och trummar med fingrarna på saker, han hör samma trumrytm på andra ställen, på en fabrik, och det är förstås trumrytmen i ”Boléro” som börjar ta form. Verket hade urpremiär 1928 och anses vara erotiskt laddat – till skillnad från Ravel själv.

Jag gillar sådana här filmer, jag gillar filmer om konstnärer, om kreativa människor, och jag gillar filmer som utspelar sig i Frankrike, gärna i Paris, i början av 1900-talet. Alltså gillar jag BOLÉRO – RAVELS EVIGA MELODI. Åtminstone större delen av filmen. Den tappar en en aning under den tredje akten, efter att ”Boléro” haft premiär, det brukar ofta vara så i den här typen av film; när huvudpersonen nått sitt mål, rättare sagt: filmens mål, falnar intresset.

Oavsett vad man tycker om Ravels musik, så är det här en film som är otroligt tjusig att titta på. Filmfotot är flott. Filmen fick mig att tänka på Luc Bessons LES AVENTURES EXTRAORDINAIRES D’ADÈLE BLANC-SEC, det vill säga filmatiseringen av Jacques Tardis tecknade serie. Nej, Anne Fontaines film ser inte alls ut som Bessons film – och Bessons film ser inte alls ut som Tardis serier. Däremot ser Fontaines film ut som Tardis serier. Det är förstås så här en film om Adèle ska se ut! I synnerhet några scener från en rökig bordell och en scen med en märklig, rysk spåkärring ser ut som om de är tecknade av Tardi.

Betyget nedan är lite återhållsamt, men det betyder inte jag inte rekommenderar den här filmen, för det gör jag. Jag hade trevligt och mysigt i biofåtöljen – och dessutom fick jag lust att kolla upp vad Ravel gjort med än ”Boléro”.

Vincent Perez är också med i filmen, men jag kände inte igen honom.