Bio: The Long Walk

Foton copyright (c) Murray Close/Lionsgate/Nordisk Film

”Maratonmarschen” från 1979, i svensk översättning 1987, är en av de få böcker av Stephen King jag aldrig köpte- eller fick på 80-talet, då jag läste allt King hade skrivit, och jag har fortfarande inte läst den. Det här var en av de romaner han skrev under pseudonymen Richard Bachman och jag minns inte varför jag inte skaffade den. Antagligen lät innehållsreferatet tråkigt. Det låter fortfarande rätt tråkigt.

THE LONG WALK, som alltså är romanens originaltitel, är en variant på till exempel DEATH RACE 2000 och THE HUNGER GAMES. I en dystopisk, totalitär framtid arrangerar de styrande brutal, TV-sänd underhållning för att distrahera befolkningen. I DEATH RACE 2000 hålls en biltävling som går ut på att köra över fotgängare, i THE HUNGER GAMES dödar barn och ungdomar varandra i ett slags gladiatorspel.

Baktanken med maratonmarschen är lite mer luddig. 50 tonåringar och unga vuxna, alla killar, har via lottdragning valts ut för att medverka. Det gäller att promenera, hela tiden i samma takt, tills bara en av dem är i livet. Något egentligt mål finns inte, de ska gå i dagar. De som saktar ner eller försöker avvika får tre varningar. Om de inte lyckas fortsätta blir de skjutna i huvudet av de soldater som kör intill de gående och håller koll på dem. Segraren vinner det Stora Priset; han får välja att vinna precis vad som helst.

Denna marsch TV-sänds alltså – och jag undrar vad det finns för underhållningsvärde i detta. Varför sitter den fattiga befolkningen och tittar på detta? Pojkar som promenerar tills de stupar. Det är möjligt att detta förklaras på ett tillfredsställande sätt i boken, men i den här filmatiseringen, i regi av Francis Lawrence (som tidigare gjort fem Hunger Games-filmer), framgår det inte riktigt. Det känns mest som om de styrande i denna polisstat hade dålig fantasi och inte kom på något annat.

Cooper Hoffman spelar tävlande nummer 47; Raymond Garraty. Hans mor Ginnie (Judy Greer) kör honom till tävlingen och är alldeles ifrån sig när Ray tar farväl. Han säger att Ginnie inte ska vara orolig, det handlar bara om några dagar, och han verkar säker på att han ska vinna. Ganska omgående blir Ray kompis med tävlande nummer 23; Peter McVries (David Jonsson). De här två blir mer eller mindre filmens huvudpersoner och det framgår att Ray har ett speciellt syfte med att deltaga.

Vi presenteras även för några av de övriga deltagarna, unga killar med olika personligheter. Här finns Barkovitch (Charlie Plummer); en osympatisk typ alla hatar, Ben Wang från KARATE KID: LEGENDS spelar Hank Olson, som skryter och mest pratar om brudar, Tut Nyot är den religiöse Baker, med flera.

Mark Hamill, som vi även såg i förra månadens Stephen King-film THE LIFE OF CHUCK, spelar den grymme majoren som kontrollerar marschen. Han spenderar i stort sett hela filmen iförd solglasögon stående ombord på ett militärfordon. Han ryter och pratar med skrovlig röst om patriotism.

De tävlande stupar en efter en under filmens gång. Några är utmattade och avrättas när de trillar omkull, andra blir galna eller aggressiva och försöker fly, eller så skadar de sig. En får diarré och skjuts ner när han bajsar på vägen – jag antar att bajset är datoranimerat. Oj, vad det sprutar ur honom! En annan bajsande tävlare har fastare avföring. Dessa skådespelare lär nog för all framtid bli ihågkomna som de där som bajsade på film.

Enligt distributören Nordisk Film är THE LONG WALK ”Drama, Thriller, Skräck”. Fast skräck är allt att ta i. Filmen är snarare ett existentiellt drama. Det här är en film om unga män som samtalar medan de promenerar under de knappt två timmar filmen varar. Karaktärsutveckling sker under samtalen. I princip hela filmen upptas av marschen, vi får ett par kortare tillbakablickar på Rays liv med familjen; hans far gillade kultur som förbjudits i denna fascistiska version av USA – Albert Camus nämns flera gånger. Det här är ett kammardrama där landsvägar är kammaren.

Det stora problemet med THE LONG WALK är att den känns märkligt poänglös. Det är inte svårt att räkna ut hur det hela kommer att sluta, det gissade jag ganska tidigt i filmen. Satiren och samhällskritiken är alldeles för tam. I boken var marschen bland annat en metafor för Vietnamkriget; något totalt meningslöst som skördade liv. Romanen kom alltså ut 1979, när Jimmy Carter var USA:s president; Carter får väl anses tillhöra den goda sidan. 46 år senare är Stephen Kings framtidsdystopi på väg att inträffa i verkligheten. I filmatiseringen kan man kanske – och med lite god vilja – dra paralleller till Trumps Amerika och Trumps krig mot kulturen, men manusförfattaren JT Mollner (STRANGE DARLING) tar det inte tillräckligt långt, i synnerhet inte med tanke på hur mycket King hatar Trump. Och vad är det för värld filmen utspelar sig i? Hur ser resten av landet, och världen, ut?

Ju mer jag tänker på den, desto mindre tycker jag om THE LONG WALK. Jag tycker inte att den är speciellt spännande. Det känns hela tiden om om det är något som saknas, som om den är alltför avskalad. Och finns det inga rebeller i det här landet? Ingen motståndsrörelse? Jag tycker att det bör vara hur lätt som helst att ta kål på majoren och hans män i ett eller flera bakhåll längs vägen.

Efter att ha sett filmen igår tänkte jag sätta en trea, men efter att ha funderat en dag sänker jag betyget ett snäpp. Jag lär aldrig se THE LONG WALK igen, den har liksom gjort sitt efter en titt.