Bio: One Battle After Another

Foton copyright (c) Warner Bros.

Paul Thomas Andersons förra film; LICORICE PIZZA, är en av väldigt få filmer jag tilldelat högsta betyg här på TOPPRAFFEL! Ändå hade jag nu glömt bort den – och jag hade glömt bort att det var Paul Thomas Anderson som regisserade den.

Enligt förhandsrapporterna är Andersons nya film; ONE BATTLE AFTER ANOTHER, ”årets bästa film”. Jasså? Så pass. Det var ju inte utan att jag blev nyfiken. Är ONE BATTLE AFTER ANOTHER årets bästa film?

Nej. Det är inte utan att jag blev en aning besviken på den här. Det är en bra film, men jag vill absolut inte kalla den en av årets bästa.

Leonardo DiCaprio och Teyana Taylor spelar de revolutionära aktivisterna Bob och Perfidia, som med sin militanta kampgrupp French 75 slår till mot förvaringsanläggningar längs den mexikanska gränsen där immigranter hålls inspärrade, de attackerar banker och annat de inte gillar. De är våldsamma, drastiska – och Perfidia är alltid kåt. Hon vill ha sex medan bomberna briserar och hon leker med men galne Steven J Lockjaw (Sean Penn), som hon tillfångatar i filmens inledning; hon hetsar upp honom och förnedrar honom – vilket han gillar. Han verkar fatta tycke för henne.

Perfidia blir gravid och en kort tid efter att Bobs och Perfidias dotter Charlene fötts, tillfångatas Perfidia. Lockjaw dyker upp igen, Perfidia försvinner och håller sig gömd någonstans. Charlene förses med ett nytt namn, Willa (Chase Infiniti), och växer upp med Bob i tron att hennes mor är död. Bob och Willa håller sig gömda eftersom lagen fortfarande är ute efter Bob.

Sexton år senare har Bob dekat ner sig totalt; han super och röker på, och Willa känner att hon är hans barnvakt. Willa är en rejäl tös som dessutom tränar karate för sensei Sergio St. Carlos (Benicio Del Toro). Då dyker överste Lockjaw upp på nytt. Tillsammans med tungt beväpnade militärer söker de efter Bob och Willa med order att döda mannen och tillfångata flickan. Lockjaw har även lierat sig med en skum, rasistisk extremhögerorganisation som inte uppskattar att Lockjaw eventuellt har haft något slags förhållande med Perfidia, som är svart. En brutal jakt inleds.

ONE BATTLE AFTER ANOTHER beskrivs som en svart komedi, och jo, det stämmer väl. Det stora problemet med den här filmen, tycker jag, är att i stort sett samtliga rollfigurer, undantaget Willa, är rätt osympatiska. Bob ränner runt i en morgonrock större delen av filmen och är konstant hysterisk. Leonardo DiCaprio tar i för fulla muggar, han skriker, svär och viftar med armarna. Det konstanta svärandet blir ganska fort irriterande – Perfidia försvinner ur filmen ganska tidigt, men hon klarar knappt av att säga en mening utan att slänga in ett ”fuck” eller två, eller ”pussy” lite här och var.

Bob har supit sönder sin hjärna och klantar sig konstant. Tempot är hetsigt och under långa stunder, när det är som hetsigast och mest intensivt, ackompanjeras scenerna av ett frenetiskt pianoklinkande, som om de hällt i Erik Satie två flaskor absint och bett honom hamra loss på ett piano tills han stupar. Visst skapar det en viss stämning, men jag blev en aning irriterad. Filmen varar två timmar och 41 minuter, den är lång som ett ösregn, och jag kom på mig med att gäspa när scener höll på för länge.

Filmens tredje akt är riktigt bra. Hetsjakten genom ökenlandskap och dammiga samhällen påminner om något av Sam Peckinpah. Det känns en aning som JAKTEN PÅ ALFREDO GARCIAS HUVUD. Det är smutsigt och svettigt.

Seann Penn är bäst i filmen, hans överste är en bisarr typ. Han har även en hemsk frisyr. Fast det har även DiCaprio. Regina Hall spelar en medlem i French 75 som försöker hjälpa Willa.

Jag förstår inte riktigt varför många anser att detta är årets bästa film. Den är alls icke dålig, men den hade mått bra av att kortas och tonas ner en aning. Jag tyckte aldrig att det blev speciellt spännande, kanske mest beroende på att jag inte engagerades i Bob och hur det skulle gå för honom.

Slutet är raffinerat.

För övrigt gillar jag Satie.