Bio: Relay

Foto copyright (c) Scanbox

Jag hade aldrig hört talas om RELAY när jag traskade iväg för att se den på en pressvisning. Det här är en ny film av engelsmannen David Mackenzie, som gjorde BLODSBAND och HELL OR HIGH WATER; den senare tyckte jag var riktigt bra.

”Relay” betyder förstås ”relä”. RELÄ är en rätt vissen filmtitel, rättare sagt, det är en mycket vissen filmtitel. Det låter väl lite bättre på engelska. Dessutom är det en titel som inte säger något alls om handlingen, inte ens vilken genre det kan tänkas vara. En film om strömbrytare? RELAY är dock en thriller – och en riktigt bra sådan, skulle det visa sig.

Riz Ahmed spelar en man som under större delen av filmen är namnlös – det kommer att visa sig att han heter Ash. Han är en man som erbjuder hjälp när människor råkar ut för ett specifikt problem jag nog aldrig tidigare sett avhandlas på film – eller i böcker för den delen. Lily James spelar Sarah Grant, som är den som behöver Ashs tjänster.

Sarah har fått sparken från ett företag som producerar genmodifierat vete. Sarah upptäckte att produkten har skadliga biverkningar, så hon stal bevis på detta. Hon är en visselblåsare, men nu har hon dock ångrat sig och vill återlämna materialet – utan att råka illa ut. Företaget är farligt att ha att göra med.

Sarah tipsas om en man som kan åta sig att hjälpa henne; en mystisk, hemlig man ingen har träffat – han som senare visar sig heta Ash. Ash träffar aldrig sina klienter och de talas aldrig vid i telefon. Ash kommunicerar via texttelefoni; relay service, en teknologi som främst används av hörselskadade. En till större delen analog teknologi där man knappar i det man vill säga på en maskin och sedan läser de som jobbar på texttelefoniföretaget upp texten för den man pratar med. Inga samtal, inga data, ingenting sparas, allt är anonymt.

Ett gäng hejdukar anlitade av det onda veteföretaget, de spelas av Sam Worthington, Willa Fitzgerald, Jared Abrahamson och Pun Bandhu, är ute efter Sarah. De övervakar henne och försöker komma över det stulna materialet innan Sarah själv kan överlämna det. Sarah tvingas byta bostad, hon får sin bil uppeldad, och Ash skickar henne fram och tillbaka i New York och andra städer. Han får henne att posta materialet, adresserat till Archie Leach (Cary Grants riktiga namn), kors och tvärs, paket hämtas upp och lämnas. Ash är synnerligen professionell och effektiv.

Ash, som även hinner besöka möten med Anonyma Alkoholister, och Sarah träffas alltså inte – men banden mellan honom och Sarah blir starkare; hon är sympatisk och Ash är på väg att bryta mot sina egna strikta regler.

RELAY bygger på gimmicken med texttelefoni. Det dröjer ungefär en halvtimme innan Ash fäller sina första repliker och därefter har hann inte alltför många repliker, även om han har huvudrollen. Det är en rätt raffinerad idé, det här, och tonen påminner om äldre thrillers av en typ som var vanlig på främst 1970-talet, men här finns även drag av Hitchcock. Det är en lågmäld film, åtminstone fram till den sista, rafflande akten när saker och ting börjar köra ihop sig.

Under den sista akten serveras vi en twist som är fullkomligt omöjlig att förutse. Åtminstone för mig kom den som en total överraskning. Twisten är nästan lika skruvad som slutet på THE GAME, vilken jag skrev om häromdagen, och jag vet inte om den är helt logisk; det var därför jag inte såg den komma – men jag kan inte gå in på orsakerna till detta utan att spoila upplösningen. Nå, jag väljer att acceptera den långsökta twisten, den gjorde mig inte förbannad, som slutet på THE GAME.

RELAY är en spännande film. Stämningsfull, välgjord, välspelad, rafflande, och gimmicken är onekligen intressant.

Victor Garber har en liten roll, han är bara med som hastigast i inledningen.