Blu-ray: The Game

THE GAME (Retro Film)

Oj, jag glömde fullkomligt bort att se- och recensera denna nya, svenska Blu-ray-utgåva av David Finchers THE GAME från 1997 som släpptes i somras. Nå, nu har jag sett den och här kommer min recension.

Jag har inte sett om THE GAME sedan jag såg den på bio. Det här är en David Fincher-film som nästan glömts bort, det är få som pratar om THE GAME. Filmen kom mellan de betydligt mer populära och mer tongivande SEVEN och FIGHT CLUB.

Innan jag nu såg om den var det enda jag mindes av den premissen och slutet – när jag såg den på bio hatade jag slutet, jag tyckte att det var idiotiskt och förstörde hela filmen. Nu när jag sett om THE GAME känner jag att … jag hatar slutet, det är idiotiskt och förstör hela filmen. Det är dessutom svårt att skriva om den här filmen utan att avslöja slutet – eftersom alla mina invändningar har med filmens sista akt att göra.

Michael Douglas är bra på att spela rika svin. Politiskt befinner Douglas sig till vänster, med amerikanska mått mätt, vilket även hans far Kirk gjorde, men på film får vi ofta se honom som slemma typer i dyra kostymer. I THE GAME spelar han affärsmannen Nicholas Van Orton, en osympatisk typ som fyller 48. Nicholas’ slarver till bror, spelad av Sean Penn, dyker upp med en present: ett kort med ett telefonnummer till ett mystiskt företag; CRS – Consumer Recreation Services. Nicholas ska delta i the Game, vad nu det är.

Nicholas uppsöker CRS, där han måste fylla i en massa formulär och genomgå en läkarundersökning. När han lämnar deras kontor börjar en massa konstiga saker att hända – och hela hans tillvaro rasar samman. Till en början handlar det om småsaker, han ska leta upp mystiska nycklar, och det påminner om ett rollspel. Snart blir allt värre och hans liv är i fara – han jagas, folk skjuter på honom, polisen dras in, Nicholas har hamnat i en mardröm.

Under filmens två första tredjedelar är det här riktigt spännande. Men – under den tredje akten spårar allting ur. Fincher och hans manusförfattare går för långt, alldeles för långt. Nicholas befinner sig ensam i en bil, i baksätet, när den kör av gatan, ner i vattnet och sjunker. Han lyckas ta sig ut. Senare drogas Nicholas och vaknar upp i en låda nergrävd i Mexiko. Mot alla odds tar han sig därifrån. Nicholas drivs till av försöka ta livet av sig.

Visst. THE GAME känns som en mardröm; stämningen är mörk och mardrömslik, allting går fel, allt är hopplöst. Filmen är en metafor för makt och kontroll. Men jag tycker inte att den funkar – jag köper inte det som händer.

Det är alltså ett företag som ligger bakom allt. Allt Nicholas råkar ut för är planerat in i minsta detalj. Men – vad hade hänt om Nicholas inte gjort som CRS tänkt sig? Om han inte hittat nyckeln i början? Om han inte kommit ut ur den sjunkande bilen? Om han hoppat från ett annat ställe än CRS tänkt sig? ”Nicholas har blivit ett rövhål som behöver lära sig en läxa”. Men vad är det för kul med att driva någon till självmord? Slutet är närmast en förolämpning mot publiken.

Nå. THE GAME är en väldigt snygg film – och den är alltså spännande tills den spårar ur totalt.

Tveksamt betyg.

Som vanligt klickar ni HÄR för att köpa filmen, då stöttar ni både TOPPRAFFEL! och Retro Film – och Studio S Entertainment. Vill ni inte köpa filmen, går det utmärkt att stötta min verksamhet via länkarna i spalten längst till höger, via Buy Me A Coffee och de andra alternativen. Och glöm inte att prenumerera på TOPPRAFFEL! om ni inte redan gör det!