Bio: The Life of Chuck

Foto copyright (c) Scanbox

THE LIFE OF CHUCK är en film som gjorde mig rätt ställd. Det här visade sig vara något helt annat än vad jag förväntat mig. Vad tyckte jag om det här? Vad ska jag sätta för betyg på filmen? Min första, spontana reaktion när jag kom ut från biografen, var att filmen var lite bra och lite dålig – men framför allt att den var väldigt pretentiös.

Fast varningsklockorna började pingla redan när jag fick veta att det här är en film av Mike Flanagan. En kille som ägnar sig åt så kallad elevated horror – och av någon anledning finns det folk som gillar det han gör. DOCTOR SLEEP, det vill säga uppföljaren till THE SHINING, tyckte jag verkligen var skitdålig – men den utnämndes på flera håll till mästerverk. TV-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE började med ungefär två rätt bra avsnitt, sedan följde åtta avsnitt där det inte hände något alls. Jag ser att jag även sågade Flanagans långfilmsdebut OCULUS, men OUIJA: ORIGIN OF EVIL tyckte jag visst var hyfsad. GERALDS LEK har jag inte sett.

THE LIFE OF CHUCK bygger på långnovellen ”Chucks liv” av Stephen King, vilken ingår i boken ”Blod säljer”. Jag har den boken, men av någon anledning hoppade jag över just den berättelsen och glömde sedan bort att läsa den, således kan jag inte jämföra den med Flanagans film.

Filmen om Chucks liv berättas baklänges. Den är indelad i tre delar och inleds med akt 3; ”Tack Chuck!”. Det är en historia om jordens undergång. Chiwetel Ejiofor är den som mer eller mindre har huvudrollen i denna akt, han spelar läraren Marty. Plötsligt sker en jordbävning i Kalifornien, internet försvinner, teknik slutar fungera, och överallt visas skyltar på vilka en viss Charles Krantz tackas för de 39 åren, Tack Chuck! Martys exfru spelas av Karen Gillan, som jobbar på ett sjukhus där antalet självmordspatienter ökar. Bilder på Chuck som tackas dyker upp allt oftare och handlingen blir alltmer surrealistisk innan världen till slut går under.

Då hoppar filmen till akt 2, i vilken vi får träffa den 39-årige bankmannen Chuck. Han spelas av Tom Hiddleston, som trots att han har titelrollen och figurerar på filmaffischen bara medverkar 19 minuter i filmen, om man inte räknar alla bilder på honom. Vi får veta att Chuck är sjuk och döende, han har bara några månader kvar, men det vet han inte om här. En tjej sitter vid ett trumset på gatan och spelar, och Chuck brister ut i ett långt dansnummer.

Akt 1 handlar om Chuck som liten pojke. Efter att hans föräldrar omkommit växer han upp i ett judiskt hem med sina farföräldrar (spelade av Mia Sara och Mark Hamill). På vinden finns en låst dörr som Chuck absolut inte får öppna. Chuck går med i skolans danstrupp där han genast blir stjärnan, han är en jävel på att dansa. Han går på skolbal med en längre och äldre flicka han brukar dansa med. Dörren på vinden öppnas.

THE LIFE OF CHUCK brukar omtalas som feel good-film. En fin och upplyftande film om livet och döden. Visst är det en film om livet och döden – men det är även en pretentiös och högtravande film, i synnerhet akt 3, som är den döende Chucks fantasier. Skådespeleriet är teatraliskt, inga människor beter sig som riktiga människor. Akt 2 är lite kul och charmig, men akt 1 är alldeles för sentimental och amerikansk, med Chuck som lillgammal unge.

Något som drar ner helhetsintrycket en hel del, är den synnerligen irriterande berättarrösten som babblar alldeles för ofta. Nick Offerman är berättaren, men han låter som en AI-röst helt utan naturlig inlevelse. Efter ett tag kände jag för att skrika ”Kan inte den där jävla berättaren hålla käften?”.

En rad kända skådespelar figurerar i filmen, flera av dem gör bara en enda scen. David Dastmalchian dyker upp i början och pratar om att han kommer att sakna PornHub nu när internet ligger nere. Matthew Lillard spelar en granne till Marty, honom har jag inte sett på åratal, han har visst hunnit bli 55. En gammal tant som får en kaka görs av Heather Langenkamp – den tonåriga hjältinnan i den första TERROR PÅ ELM STREET från 1984! Mia Sara kände jag först inte igen alls. Hon är bara ett år äldre än jag, men hon har väl sminkats för att se ut som en grånad, men dansant, farmor. Att Mark Hamill, 73, numera är en tjock gammal farbror är välkänt.

På kvällen efter att jag sett THE LIFE OF CHUCK kände jag att filmen redan började blekna i mitt minne. Vad hände i akt 2 mer än att Chuck dansade? Jag minns inte. Jag tänkte först sätta en trea i betyg, men nu, en dag senare, känner jag att jag nog måste sänka betyget till en tvåa – annars skulle jag ljuga för mig själv. Jag kan ju inte sitta här och låtsas att jag tycker att något är bättre än jag egentligen gör, bara för att jag antas ska tycka så. Filmen blev kritikerrosad i utlandet, men jag håller inte med.

Om ett par veckor har ännu en ny Stephen King-film premiär.